Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet, mars - Månadsöfversigt. Af C. v. B.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
bíd förmågas svaghet, jemförd med de närmaste föregångarnes,
öfvergår hr erkebiskopen till några allmänna betraktelser rörande
den kyrkliga ställningen i nutiden. Han finner denna ställning
vara sådan, att hon ger anledning till den allra största oro. 1
likhet med den katolska kristenhetens högste biskop i Rom och
uti ordalag, som på ett slående sätt återkalla i minnet den senaste
påfliga encyklikan, utbreder sig den protestantiske prelaten i en
dyster skildring af den så tid t och ofta öfverklagade »otrons»
fruktansvärda framfart. »Kyrkans skepp», hetér det i herdabrefvet,
»vräkes våldsamt af stormar och hennes fiender vänta med glädje
hvarje ögonblick, att det skall krossas i bränningarne.
Gudsför-nekelsen och allt henne åtföljande elände hos alla Europas folk
framträda i vår tid med en fräckhet och i en utsträckning,
hvar-till näppeligen någon period af kyrkans historia kan uppvisa ett
motstycke. Men kyrkans osviklige styresman sofver ej, utan håller
fortfarande rodret i sin hand och stillar ovädret, när det honom
behagar. Otron har aldrig begripit och skall aldrig begripa detta
förhållande. Från första stund Guds rike började utbreda sig i
verlden, har hon tvärtom, oaktadt sin förnekelse af hvarje under,
inbillat sig sjelf kunna utföra det största af alla under: att
omintetgöra den allsmäktiges eviga rådslut.»
Det anförda utgör förpostelden; hufvudangreppet följer strax
derpå. Det är riktadt mot åtskilliga namngifna partiåsigter och
sträfvanden på det kyrkliga området, men förnämligast dock mot
det moderna forskningsarbete, som gjort till sin uppgift att på den
historiska kritikens väg gifva oss en trogen framställning af Kristi
lära i hennes ursprungliga renhet och sanning, sådan hon af stiftaren
sjelf förkunnades. Denna s. k. kritiska skola, hvilken, som
bekant, funnit försvarare och talrika anhängare äfven i vårt eget
land, drabbas af hr erkebiskopens bittraste tadel. Hon tillhör,
menar han, de mot kristendomen fiendtliga makter, som »i löndom
hota med ofärd»; en »försåtlig godtycklighet» utmärker hennes
vetenskapliga förfarande, hvars resultat är begreppsförvirring i
fråga om hvad som är kristligt eller icke’; hon är mindre
uppriktig, mindre sanningsälskande än till och med materialismen, i
det att hon förklarar sig fortfarande vilja egna Kristus all den
vördnad, som måste tillkomma »idealmenniskan», mensklighetens
högsta föredöme, då derimot materialismen »för längesedan varit
nog ärlig att förklara Kristus för afsatt.» I betraktande af allt
detta »torde till mer än en af den här antydda vetenskapliga
riktningens apostlar kunna på goda grunder ställas den allvarliga
samvetsfrågan: »förråder du menniskones son med kyssande?»
Så lyder i denna punkt den nye erkebiskopens egendomliga
fridshelsning till församlingen. Vidlyftiga kommentarier äro här
öfverflödiga. För hvarje någorlunda klarsynt uppfattning innebär
beskyllningarnas öfverdrifna skärpa deras egen vederläggning, och
sjelf har den högkyrkliga skrifvelsens författare dessutom genom
ett af sina yttranden råkat ohjelpligt blotta sin ståndpunkts
ohållbarhet. Mot bibelkritikens erinran, att dess angrepp ingalunda
gälla kristendomen i och för sig, »utan endast föråldrade dogmer,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
