Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjerde häftet, april - Studier öfver våra folkvisor från medeltiden. 1. Hedendomens poetiskt-religiösa verldsbetraktelse och dess ombildning genom kristendomen. (Forts.) Af P. A. Gödecke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hon kastade så många dc runoblad
På hafvakarlens båt;
Dess mera han inåt landet rodde.
Dess längre kom ban ifrå.
Nu kan hafsmanuen ej längre göra motstånd, utan tvingas
att tjena jungfrun och med underbar hastighet hemta Hermod.
I Sverige ega vi intet motstycke till detta qväde.
Slutligen anför prof. Hauch bland runevisoraa ett danskt
qväde om »Ungen Svegder» (1. »Svendal») och påpekar, efter Sven
Grundtvig, detta medeltidsqvädes slägtskap med den hedniska sången
»Grogaldr.» I denna sistnämda dikt väcker en son sin moder ur
grafven, på det att hon för honom skall sjunga sånger, som kunna
frälsa honom från faror på vägen till hans älskade. Hon sjunger
då flera rune- och trollqväden för honom. — »Ungen Svegder»
går sammalunda ut att uppväcka sin döda moder, emedan hans
styfmoder kastat runor på honom för en qvinna, som han
aldrig sett.
På samma sätt går slutligen äfven i en motsvarande svensk
visa »Unge herr Svedendal», hjelten, ut »på hårda stålberg» att
tala med sin döda moder tre ord i anledning af en på ett högst
underbart sätt påkommen kärlekslängtan. Modren ger nu, väckt
ur dödens dvala, både i den svenska och danska visan sin son —
icke trollsånger — men magiska trollgåfvor, som skola blifva till
hjelp på den farliga vägen till den älskade. 1 den svenska visan
utgöras dessa af en häst, som lika lätt löper öfver det salta vatten
som öfver det löfgröna land, ett förtrolladt svärd, och ett
glimmande guld, på hvilket jungfrun skall igenkänna sin rätte befriare.
Gåfvorna i den danska visan äro väl andra, men dock likartade.
Prof. Hauch gör vid dessa gåfvor en slående anmärkning. Han
visar nämligen huru mycket djupare den hedniska dikten, der allt
verkas genom runosång, är anlagd, än medeltidsvisan. »Ty den
andliga kraften kunde väl modren hafva tagit med sig i grafven;
och de starka sånger, som utgått från denna kraft, kunde hon
näppeligen glömma ens i dödens rike.» Derimot ligga ju de
lekamliga trollmedlen långt mer fjerran från de bortgångnas verld. —
Innan vi lemna denna visa, vilja vi hastigt antyda, huru en viss
fläkt af den sköna Eddasången »Skirnismål» tyckes oss hvila öfver
skildringen af riddarens färd och mötet med faherden. Liksom
Gerdas sal i Eddan, så är ock jungfruburen i vår visa omgifven
af farliga fÖrsåt. Men liksom Skirne på sin gudaskänkta häst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
