Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjerde häftet, april - Studier öfver våra folkvisor från medeltiden. 1. Hedendomens poetiskt-religiösa verldsbetraktelse och dess ombildning genom kristendomen. (Forts.) Af P. A. Gödecke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ulfver och fru Sölfverlind.» Ja, den danska versionen har rent af
strofer, hvilka ord för ord igenfinnas i Aages og Elses visa. Afven
denna dikt har imellertid ett likhetsdrag med det gamla
Helga-qvadet, ehuru å andra sidan * sjelfva fabeln är en helt annan.
Denna likhet består deruti, att äfven i visan om stjufmodren är
det de efterlefvandes sorg och klagan, som väcker upp en död. Om
de små barnen, som fått en elak stjufmoder, heter det nämligen:
• »De fattiga barnen, de togo af sitt räd,
Så gingo de upp på kyrkogård.
Der gingo de på sin moders graf att stå,
Der fålde de så mången modigan tår.
Det ena gret tårar, det andra gret blod,
Det tredje gret upp siu moder ur jord.»
1 en version vänder hon, den rätta modren, sig då till Gud,
i en annan till Kristus, i en tredje till den himmelska englaskaran,
för att få lof att återvända till jorden, och då ändamålet med
hennes återkomst är ett rättfärdigt, får hon i hvardera fallet detta
tillstånd, men gemenligen åtföljdt af en kraftig varning att vara
tillbaka före hanegället. Sålunda på sätt och vis kommen på den
gudomliga rättvisans vägnar, lyckas hon att kufva den onda
stjuf-modrens anslag och bereda sina små barn frid, men denna hennes
rätt att vistas på jorden räcker ej en minut längre, än tills tuppen
galer. Det är väl dock troligt, att det icke är detta hanens rop
i och för sig, som tvingar hvarje varelse från andra verldar att
fly, utan fastmera den uppgående solens strålar, for hvilkas
annalkande den stundom i ett jordiskt hus dröjande gengångaren genom
tuppskallet varnas. Vi hafva förut påpekat den första solstrålens
magiska kraft öfver väsen, som icke tillhöra den jordiskt menskliga
verlden. Man vore frestad att tro, det berättelsen om Petri
for-nekelse i evangeliet bidragit att på detta sätt göra hanegällen till
ett allmänneligt talesätt, liksom »sól er úppi» fordom varit till
betecknande af morgonen. Imellertid förekomma hanegäll redan
förut, och märkligt är, såsom prof. Hauch visar, att i några
varianter af denna visa förekomma, liksom i den danska texten
af riddar Aages visa, tre hanar, hvilket påminner om Valo spå, der
det också omtalas tre hanar, hvilkas galande skall för alla verldar
förkunna den stund, då tiden är förbi och all tings ända är
förhanden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
