Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet, maj - Svensk historia i svensk roman. Ett bidrag till fäderneslandets litteraturhistoria. 1. Af Carl Silfverstolpe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
&t det förra. Vår litteratur saknar icke alldeles exempel på försök,
som blifvit gjorda att ifrån vår sagorika fornhistoria hemta ämnen
till romantiska berättelser; men dessa hafva då icke kunnat gifva
oss annat än ofta ganska misslyckade omarbetningar af de gamla
poetiskt tilltalande sagorna. Då den historiska nationela romanen,
på samma gång hon skildrar menniskohjertats historia i någon af
dess otaliga skiftningar, äfven bör i en sammanträngd bild
framställa tidehvarfvet med dess olika riktningar och en hel nations
andliga skaplynne, kan romanen naturligtvis icke uppsöka sina
ämnen längre tillbaka i tiden, än då folkets nationela prägel böljat
något tydligare framstå. Ett frimodigt sinne i förening med
sjelf-ständighet i ord och handling, hvilka oftast pläga angifvas såsom
de utmärkande dragen hos svenska folket, gifva sig väl på ett
storartadt sätt tillkänna hos de gamle kämparne från hedenhös,
men hela den moderna verldsåsigt, på hvars grund romanen kunnat
uppstå, är så fullkomligt motsatt den fornnordiska, att de uråldriga
gestalterna från nordens hednatid skulle i en ny romantisk
omklädnad förlora all sin ursprungliga kraft och styrka.
Romanförfattaren nödgas derför vända sina blickar till en senare tid,
till den‘* tiden, då visserligen papismen och feodalismen i många
afseenden påtryckt land och folk en utländsk stämpel, men af
hvilken dock kan bildas en bakgrund, imot hvilken de rent
nationela typerna framstå med så mycket skarpare teckning.
Medeltidens alla kulturriktningar hade trängt in i vårt
fädernesland vid början af det tidehvarf, som fått sitt namn af Birger
Jarl. »De gamla krafter» — säger en svensk vältalare — »som
hade gifvit karakter åt Sveriges forntid, voro domnade; de nya
sökte sina former; samhällets väsen var förändradt, men
förändringarna hade icke satt sig i fasta gestalter. Asgårds gudar voro
döde; korset triumferade; snart skulle Islands skalder tystna, och
i deras ställe riddarsagan och den kristna folkvisan ljuda i festliga
samqväm, medan munken beder i sin cell och biskopar på
herremöten bygga kyrkans makt. Vikingens drakskepp hade slutat sina
färder, men tomerspelens tid i riddarborgen var kommen. Idoge
borgare binda sig tillsamman i egna föreningar för fredliga yrken,
städer uppstå. Bondehären, om också fri och stundom mäktig, är
icke mera ensam att byta ord med konungen, men stora herrar
ryckas med hvarandra om rikets makt, ja ock om kungakronan».»
— — — Den tidens främste man var den väldige Birger Jarl
och till den tiden är händelsen förlagd uti en af våra yppersta
historiska romaner, hvarmed vi vilja börja vår öfversigt, nämligen
Junker Carl, af A. Lindeberg (3 delar. Stockholm 1847).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
