Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjette häftet, juni - Svensk historia i svensk roman. Ett bidrag till fäderneslandets litteraturhistoria. 2. Af Carl Silfverstolpe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tessin» och fortsattes, om man så vill, af hans ryktbara
smäde-skrift om Carl Johan. Af denna trilogi hafva vi redan antydt oss
tillerkänna det högsta värdet ur historisk synpunkt åt »Huset
Tessin», ty redan i »Morianen» och ännu mera i »Carl Johan och
Svenskarne» märker man tydligt fangelseluftens menliga inflytande
på ett af naturen eldigt och lidelsefullt sinnelag. Crusenstolpe är
redan sedan länge känd och erkänd såsom den i formelt hänseende
briljantaste politiske skriftställaren i vårt land, hvilkens penna dock
alltför ofta spetsades af hämdgirighet och hat, och i huru hög
grad han beherskades af dessa passioner, bevisas bäst deraf, att
man af dem påträffar de otvetydigaste spår i hVarje hans litterära
produkt. Det arbete af honom, hvarom vi nu tala, har han
uppkallat efter Lovisa Ulrikas neger Badin, som i detsamma intager
ett märkligt rum. En sjöfarande hade förärat »morianen» åt
drottningen, som endast åt honom lemnade fullkomligt fria tyglar, för
att utröna menniskonaturens lynne och art, då den icke tämje
genom uppfostran. Det afrikanska blod, som jäste i hans ådror,
gjorde honom till en skräck för hoffolket, hvilket ständigt var
blottstäldt för hans okynne, och drottningen log ofta i sitt sinne,
då Badins grofva skämt förstummade de Riksens Råd, hvilka i
rådkammaren plägade öfverrösta sjelfve konungen. Crusenstolpe
låter morianen meddela bondeståndets talman, Olof Håkansson, de
första stämplingarna till det »Braheska högförräderiet» 1756, och
denne senare upptäcker dem för Fereen, hvarvid vi anmärka, att
historien nämner tvenne andra personer, nämligen korporalen vid
Lifgardet Schedvin och löjtnanten grefve Creutz. Då man i
sammanhang härmed läser författarens skildring af den Braheska
släg-tens iråkade förfall, kan man icke undgå att tycka sig se, huru
han riktar dödshugg åt den för honom förhatlige
konungagunst-lingen, och då sammansvärjningens plan blifvit upptäckt och Brahe
»i sjelfklokt och andrygt förlitande på sitt namn försmått att
hörsamma den vink att rymma», som han erhållit af Fereen, och
slutligen utföre8 till afrättsplatsen, gifver författaren oss en noggrann
föreställning om huruledes »bödelsyxans egg på de förnämes halsar
i de ringares ögon lätteligen återställer den lutande jemvigten
mellan de olika samhällsklasserna». Rätt märkliga äro äfven
de betraktelser, till hvilka författaren föranlåtes i anledning af sin
skildring om huru Badin, vid afrättningen af de personer, särdeles
löparen Ernst, hvilka fordom åtskilliga gånger tilldelat honom en
välförtjent aga, »med slukande blickar betraktade de förvridna
dragen i de afhuggna hufvudena.» Han tillägger då: »hämden är
den enda qvarlefya från naturtillståndet, hvilken de förelappade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
