Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjette häftet, juni - Är dogmen om »Guds ord» en med bibeln förenlig lära? Af Carl von Bergen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
att föi.attaren återupptagit de af en del äldre lärare på de heliga
författame använda bilderna af handsekreterare, for hvilka den
helige ande dikterat de heliga skrifterna, af musikinstrumenter9 på
hvilka den helige ande spelat, ja af tangenter på en orgel, som
Gud spelat. Genom dessa bilder synas de heliga författame blifva
förvandlade till döda, viljelösa verktyg för en rent mekanisk
inspiration. Men Gaussen nekar å andra sidan bestämdt, att de voro
sådane. Huru härmed än må förhålla sig, måste man dock gifva
sin aktning åt den trosvarma öfvertygelse och den brinnande
nitälskan, som hos Gaussen uppenbarar sig. Hans bok innehåller
den fullständigaste samling af bevis för verbalinspirationen, som
gifves, och den måste vid hvarje kommande undersökning af detta
vigtiga ämne blifva rådfrågad.»
Som man finner af ofvanstående korta karakteristik, åsyftar
Gaussens skrift ingenting mindre än att ånyo bringa till heders
den protestantiska skolastikens — en Gerhards, Quenstedts, Calovii
m. flis — inspirationsteori i hela hennes onaturliga krasshet och
omedgörlighet Knappast torde dock någon, som ej sjelf tagit
kännedom om det i fråga varande arbetet, kunna rätt ana till
hvilka ytterligheter bokens författare låter sig drifvas uti sin
fullkomligt hänsynslösa apologetiska ifver. Med så öfverdådigt käcka
fasoner uppträder apologetens »licentia», såväl den logiska som den
exegetiska, att t. o. m. förordets förf., ehuru sjelf en troende i
hvad angår »inspiratio verbalis», funnit rådligt inlägga en varsam
protest mot ett par af Gaussens handgripligaste öfverdrifter,
anseende honom »snarare felande in excessu än in defectu». Och
väl kunna dylika århundradens tänkande och forskning hånande
påståenden med fog betecknas såsom vetenskapliga excesser1),
helst när man besinnar, att deras upphofsman har bakom sig i
tiden Kant och den efterkantiska filosofien och skrifver samtidigt
med F. Chr. Baur och den af honom grundade epokgörande
kritiska bibelvetenskapen. Vi skulle stanna i förlägenhet, om vår
uppgift vore att här framlägga en vald samling af exempel ur
bokens 315 octavsidor långa »catalogus errorum». Hvarje kapitel,
’) Det tyckes imellertid, som vore dr Wieselgren ej särdeles angelägen om att
hans reservation mot det af honom förordade arbetets öfverdrifter mitte tagas pi fullt
allvar. Han tillägger nämligen urskuldande — sedan han pipekat, hurusom Gaussens
uppfattning förutsätter, »att inspirationen alltid miste ba varit ex$tati»k» —: »Men
den som vill hafva en hufvudföstning, pi hvars bevarande en stads, ett lands välfärd
beror, väl försvarad, kan ju ej hafva nigot emot, om den, som gräfver löpgrafvarne,
gör dem innu djupare än som ovilkorligen behöfdes, och om de, som uppkasta vallarne,
göra dem ännu högre, än minga föregångares goda arbeten visat sig vara.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
