Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet, oktober - Om Bernhard Elis Malmström som menniska och skald. 2. Af P. A. Gödecke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OM BERNHARD ELIS MALMSTRÖM. 311
ligt. Sä mycket må vi. clock vitna, att vi, efter att i många år
hafva lyssnat till lians offentliga föreläsningar, från dem burit med
oss det intryck, att han på det politiska liksom på det religiösa
området varit en frihetens men aldrig sjelfsvåldets förkämpe. Om
Malmström med hela sitt hjertas hyllning böjde sig för någon adel,
så. var det för snillets, arbetets och dygdens; men sattes han att
välja mellan de två samfundsmakter, hvilkas stolthet i hans dagar
skäligen ofta täflade om främsta platsen, så kände han sig säker-
ligen, och detta med rätta, mera dragen till bördens än till pen-
ningens anspråk. Icke som så, att han skulle missaktat den bor-
gerliga välmågans rättighet till aktning. Den rikedom, som är
frukten af arbete, utsätter sig gemenligen icke genom förmätenhet
för ett berättigadt åtlöje, och Malmström log aldrig åt något, utan
att han hade skäl dertill.
Men äfven Malmströms dikter bära på många ställen vitnes-
börd om dessa tänkesätt. Så sjunger han i sin sång om Gotland
och Wisbys gamla stolta borgarerepublik, som föll för furste och
riddarevåld:
»Fastän af borgarätt, du nog var skön
Och rik också på gods och glans och ära;
Ty jordens mäktige den fria mön
Med kungligt våld, med adligt svek begära.
De älska ej den kraft, som myndig blef,
Den makt, som ingen furstespira stödjer,
Den frihet, som ej tarfvar kungabref,
Den idrott, som sin egen bana rödjer.
Den fria dygd, som har båd’ svärd och plog,
De älska icke, om de ock beundra.
De älska icke . . . dock, de älska nog
Allt skönt att njuta, och allt rikt — att plundra.»
Och att Malmström mycket väl fattade bondens betydelse, både
i Sveriges historiska utveckling och för landets framtida öden, fram-
går på flera ställen. Så sjunger han i sin stora sång till »Foster-
landet:»
»Du ärliga, du svenska jord,
Nog är ditt minnes ära spord
Till mig från farfarsfar.
De lärda herrar sjungit nog,
Hur svenska ärans gryning log:
Jag är en bondeson,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
