Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet, december - Charles Dickens och hans tendensdiktning. Arvid Ahnfelt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
498 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. DECEMBER.
trettio är sedan. Under denna min verksamhet har jag varit med
om förhållanden, om hvilka mina bröder här i England svårligen
nu kunna göra sig en fullt riktig föreställning. Vigtiga offentliga
tal, vid hvilka den största noggranhet var erforderlig och vid hvilka
ett förbiseende skulle varit för en ung man ytterst kompromette-
rande, har jag ofta för tryckning omskrifvit efter mina stenogra-
fiska uppteckningar, med papperet i flata handen, vid ljuset af en
lykta, i en med fyra hästar förspänd postvagn, som med den på
den tiden förvånande hastigheten af tre mil i timmen under djupa
natten rullade fram genom en oländig trakt. I Exeter »tog» jag,
såsom vi kallade det, en gång min nuvarande vän lord Russels
valmötestal midt under ett af traktens samtliga vagabonder under-
hållet lifligt handgemäng, och under ett sådant hällregn att, såsom
jag påminner mig, två välvilliga kamrater höllo en portfölj, liksom
en tronhimmel vid kyrkliga processioner, skyddande öfver min
anteckningsbok. Jag har skrifvit mitt knä sönder på den gamla
bänken på den gamla läktaren i det gamla underhuset, och jag
har stått fötterna sönder i en otreflig vrå i det gamla öfverhuset,
der man dref oss hop som en fårskock. Vid återkomsten från
lifliga politiska meetings på landet till den väntande Londoner-
tryckaren har jag, enligt hvad jag tror, färdats på alla i England
bekanta slags fordon. På gyttjiga landsvägar har jag stundom,
åtta, tio mil från London, i en gammal kärra, fördröjts af ut-
mattade hästar och druckna postiljoner, och likväl anländt till
ort och ställe före tidningens utgifning, för att af redaktören
imottagas med komplimenter dem jag aldrig förgätit. Den för-
nöjelse, som jag brukade känna öfver snabbheten och skickligheten
i utöfningen af mitt yrke, har aldrig slocknat i mitt bröst. Ända
till i dag fördrifver jag tiden, då jag (hvilket stundom händer)
måste afhöra ett ledsamt tal, med att på mitt gamla sätt följa
talaren, och någon gång ertappar jag mig till och med dermed
att jag låter handen gå upp och ned på bordduken.»
Dickens var tjugutre år gammal, då han första gången upp-
trädde som belletristisk författare. I huru ringa grad han var med-
veten om sin sällsynta begåfning, visar sig af den omständigheten,
att hans första försök var en liten skizz på några få sidor, så väl
som af den stora glädje, hvarmed detta förstlingsalsters tryckning
uppfylde honom. »Med fruktan och bäfvan», berättar han sjelf i
förordet till Pickwick-klubben, »hade jag en afton i skymningen
anförtrott min första utgjutelse åt en mörk breflåda, vid ett mörkt
kontor, i en mörk gård i Fleetstreet — den hade nu framträdt i
tryckets hela glans. Huru tydligt erinrar jag mig icke detta ögonblick !
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
