Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet, december - Charles Dickens och hans tendensdiktning. Arvid Ahnfelt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
500 FRAMTIDEN. FJERDE ÅRGÅNGEN. 1871. DECEMBER.
Piclcwick-ldulibens efterlemnade papper, enligt Dickens’ egen be-
rättelse.
Det första häftets framgång hos allmänheten var tillfredsstäl-
lande, men på intet sätt lysande. Det samma lät säga sig om de
följande häftena: de funno läsare och ett rätt välvilligt imottagande
af kritiken, men ingenting antydde den öfverväldigande triumf, som
gick den unge författaren till mötes; det säges till och med, att
man sommarn 1836 var betänkt på att upphöra med verkets offent-
liggörande, alldenstund spridningen icke motsvarade förläggarnes
förväntningar.
Vid denna tid inträffade det första mötet mellan Dickens och
Thackeray, då en ung man af tjugufem år, som ännu tvekade i
valet mellan konstnärens och skriftställarens bana. Han hade läst
Pickwick-klubben och uppskattat den efter förtjenst; han visste att
författaren behöfde någon artist till ersättning för den så plötsligt
förlorade medarbetaren Seymour, som i ett anfall af svårmod be-
röfvat sig lifvet, och han begaf sig — så berättade han sjelf många
år senare, då hans egna arbeten gifvit honom en plats bland Eng-
lands största humorister — en dag med åtskilliga teckningar till
Furnivals Inn, för att åt utgifvaren af Pickwick-klubben erbjuda
sina tjenster. Teckningarna behagade ej Dickens, och mötet mellan
de båda männen medförde ej för denna gång någon närmare berö-
ring. Som illustrator anstäldes artisten Browne, hvilken, enligt för-
fattarens föredöme med signaturen »Boz», kallade sig »Phiz», under
hvilket namn han blifvit bekant som Dickens’ mångårige medarbetare.
Imellertid förblef romanens öde hos allmänheten ännu någon tid oaf-
gjordt. Först då i sjette häftet Sam Wellers berömda figur fram-
trädde, följde liksom genom ett trollslag den mest lysande fram-
gång. Kritiken var enstämmig i sin beundran öfver denna origi-
nela skapelse, hela verlden talade om den förtjusande »Samivel»,
och från fyra- femhundra exemplar steg prenumerationen till
fyra- femtusen, och så allt högre, till dess de sista månadshäftena,
enligt hvad det uppgifves, försåldes i det öfverraskande antalet af
fyrtiotusen exemplar. Författaren af Pickwick-klubben blef da-
gens lejon. Bulwers, DTsraelis, ja sjelfva Scotts popularitet för-
bleknade inför den nya stjernan. Öfver allt talade man om den
oförliknelige Boz, om Pickwick, om Weller senior och Weller ju-
nior, om Winkle, Wardle och Snodgrass, om Dodson, Fogg och
andra verldsbekanta hjeltar och hjeltinnor i klubben. Hvarje nytt
nummer afvaktades med spändt intresse såväl i aristokratiens sa-
longer som i handtverkarens vindsrum. Äfven industrien lade be-
slag på den nya företeelsen. Pickwick-cigarrer, Pickwick-hattar,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
