Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet, december - Charles Dickens och hans tendensdiktning. Arvid Ahnfelt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
CHARLES DICKENS. 503
små julsagor. Jag skaffade mig inträdeskort och infann mig redan
den första aftonen. Den rymliga salongen i Hanover-Square Rooms,
en af stadens fashionablaste konsert-lokaler, var redan långt före
det utsatta klockslaget öfverfyld.
Klockan slog 8, och mr Charles Dickens Esq. inträdde ur en
sidodörr i hvit halsduk och glacéhandskar, och steg fram till sitt
bord på den lilla estraden i ändan af salongen. Det karakteris-
tiska lockiga håret hade betydligt glesnat; i de fina och liffulla
anletsdragen hade tiden plöjt djupa fåror, och ett temligen bredt
skägg förändrade dem till oigenkänlighet.
Men häröfver blef ej tid att anställa vidlyftiga betraktelser,
ty Dickens öppnade sin rödpermade bok, och föreläsningen tog
sin början.
Ett lindrigt, men behagligt småleende flög öfver den celebre
författarens drag, då han med några inledande ord tillkännagaf att
han ville begynna med den så kallade domstolsscenen ur Pickwick-
klubbens papper.
Notisen mottogs af publiken med en uthållande applåd.
Uppläsningen af detta stycke underhöll i salongen kontinuer-
lig munterhet. Allra minst ett dussin personer uppträda och låta
höra sig under fortgången af förhandlingarna; för en hvar af dessa
hade Dickens i beredskap en egen nyans i röst och uttryck, i åt-
börder och mimik. Man hade lifslefvande framför sig än den lille
men gravitetiske domaren — »en mycket kort man och sa tjock
att han såg ut som bara ansigte och väst» — än en advokat eller
en rättstjenare, ett vitne eller en juryman; än åter den gamle mr
Pickwick sjelf, der han satt blossande röd på de anklagades bänk,
med möda undertryckande sin rättmätiga vrede öfver de upprö-
rande insinuationerna från motpartens sida.
Det vore icke möjligt att skildra den olympiska glädtighet,
som rådde bland Dickens’ åhörare under läsningen af hela denna
scen. En engelsk publik är öfver hufvud taget svår att elektrisera, men
en gång bragt i godt lynne, eller hvad man kallar high spirit, îôx-
mår den prestera mera frenetiska bifallsyttringar än kanske någon
annan publik i verlden. Sjelf iakttog den spirituele föreläsaren,
såsom sig borde, det utmärktaste lugn. Endast någon gång, medan
publiken »skrek och skrattade och skrattade och skrek», bemärk-
tes hos honom en skymt af det förut nämda behagliga småleendet,
hvilket han dock aldrig försummade att maskera genom att föra
ett närstående vattenglas till sina läppar.
Den senare hälften af aftonens program upptog Dickens vackra
julsaga, den bekanta Christmas Carol. Om Dickens i det före-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
