Mäster Petrus från det helga höga,
med kalott och långa raka hår,
himlar sig, och för ett nådigt öga
dundrar, och uti ett bräde slår;
med sin vita näsduk han sig torkar;
Gud vet hur han orkar
rusta så med fan.
Pusta vackert kära far och vila,
satatn lär ej ila
för en bondkaplan.
Nej herr Pehr, den mödan intet räntar,
se ert timglas andra gången tömt;
kålen står på bordet, supen väntar;
har ni väl ert kära ölstop glömt?
Torka vackert svetten utav kragen,
trött om högtidsdagen,
efter gammalt lag. -
Petrus hunnit första delen bara,
resten lät han vara
till en annan dag.
