Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Marie Sophie Schwartz: Porträttets historia, novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— fiO —
Constance! jag skall gå att betala din bror min skuld.
Han har velat hafva mitt förstånd; men jag ger
honom mitt lif. Lika mot lika, jag behöfver icke
betala bättre mynt än det jag fått.
Han hade gått framåt grinden. Mekaniskt följde
honom Constance, liksom dragen af en magnetisk kraft.
När han kom till grinden tvärstannade Arvid,
fattade med båda händerna om sitt hufvud utropande:
— Det är för sent, för sent, jag är ju redan
galen; det finns ju icke någon is på vattnet!
Den fruktan jag länge inom mig närt besannades
nu. Arvids förstånd var rubbadt.
Hans sinnessjukdom blef en förtärande själsånger
och de mest frätande samvetsqval. Han tyckte sig
oupphörligt höra Gustafs röst som ropade på hjelp och
påstod att det var Gustafs vredgade ande som
förvandlat barnet till hvad det nu var. Arvid kunde
hela dagen igenom gråta och vrida sina händer af
förtviflan öfver att ej mäkta försona det onda han
gjort. Det var en sinnessjuka af deri mest
upprörande art och den räckte i tjugo år. I tjugo långa,
långa år vandrade Constance vid hans sida och
hennes röst var det enda som förmådde stundtals lugna
hans qval och gifva lindring åt hans smärta. Jag
skulle aldrig för er kunna skildra huru hon utan en
suck, en klagan eller en tår, delade sin omvårdnad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
