Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Wilhelmina Stålberg: Sotargossen, novell med plansch
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- 82 -
hann just hit i lagom tid, för att emottaga hennes
sista suck.»
Då hon sagt detta, sjönk hon ned i en stol och
gret konvulsiviskt.
Miller ville icke störa henne, eller ens med sin
för henne alldeles främmande röst frambringa några
alltför tidiga trösteord. Den uppkomna pausen i
samtalet var honom dessutom icke ovälkommen, ty den
gaf honom tid att tänka.
Således kände hon icke ens hans namn? . . .
Hon hade aldrig hört talas om den olycka, som träffat
systern! — Man hade, troligen af grannlagenhet för
den unga flickan, förtegat Emmas sorgliga slut — ty
att denna dött vid det hennes barn skådade dagens
ljus, det trodde nu Miller fullt och fast.
Ändtligen var Henriettes gråtparoxysm
någorlunda stillad och hon såg på den främmande med sina
milda, himmelsblå ögon.
^Förlåt mig,» sade hon och reste sig upp, »sorgen
öfver hvad jag förlorat öfverväldigar mig så, att jag
glömmer fråga ert ärende och i hvilket förhållande ni
stått till min mor.»
»Jag skall säga er det en annan gång," svarade
Miller.
»Godt!» svarade hon; »men här träffas jag icke
mera, utan hos assessor Kron, i hvars familj jag för
närvarande funnit ett hem.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
