Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Wilhelmina Stålberg: Sotargossen, novell med plansch
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- 83 -
Hon uppgaf adressen. Miller bugade sig och gick.
Då han gick utför trapporna och genom
portgången, tänkte han åter uteslutande på gossen och
huru han skulle återfinna honom.
»I Norrland!» sade han till sig sjelf.
»Norrland är stort och innefattar många socknar och län.
Dock skall jag väl genom landsliöfdingsembetena
kunna . .. Ah! ... när man har fullt upp med
penningar att betala, så ... Jag skall icke hvila förrän
jag vunnit mitt mål ... Jag skall göra det till mitt
lifs uppgift, att . ..»
Han hann ej tänka meningen till slut; ty, hunnen
endast några steg från det hus, der fru W . . . bott,
hörde han ett genomträngande skri, liksom från
höjden, och i samma ögonblick nedföll, midt för hans
fötter, någonting tungt.
Det var en liten sotargosse, som hade halkat
från taket af ett nybygdt fyra våningars hus.
Händelsen var förfärlig: hvarje bloddroppa i
Millers bröst isades vid åsynen af detta olyckliga
barn, som låg der, till utseendet lillöst. En blodström
flöt du dess mun.
Men i nästa ögonblick återfick brukspatronen sin
själsnärvaro. Bland hela den menniskohop, som i en
hast församlades, var ingen så rådig, som just Miller,
samt den sorgklädda flickan, Henriette W . . ., som
vid det förfärliga skriket hade rusat ut och ner, äf-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
