Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte III - Öfversigt af den nyaste Litteraturen - Vitterhet - [69] Små Foglar från Kinnekulle - [70] Wilhelmina, Diocles och Lydia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
småqväden, som nu från alla håll uppstämmas. Några bland
dessa böra tillskrifvas mindre Förf. än språket, som numera
snart sagdt diktar sjelft; andra äro blott att anse såsom ett
echo af förut börda, skönare sånger. Derföre förklinga de
äfven så lätt, som de uppkommit, emedan den ursprungliga
alstringens kraft icke tillhör dem: de försvinna utan att lemna
något djupare spår i läsarens själ. Af annat slag äro de
sånger vi här gå att anmäla. Man hör på dem, att det sinne,
h var ut ur de upprunnit, af inre drift har eggats till sång, att
hvad de uttala, är ordet till en kamp, som föregått i dess
eget inre. De äro toner, som klinga ur det innersta af en
upprörd själ; man kunde kalla dem vågornas sång på det
svallande djupet -af ett oroligt menniskohjerta. Också äro deras
ämnen heldst valda ur det inre lifvets spher: de yttre föremål,
de behandla, tjena blott till väckelser, som beröra en sträng
af hjertats inre, och snart sjelfva försvinna för den
rörelse, de uppväckt. Denna ton af ett inre lif är den första
utmärkande egenskapen hos dessa sångstycken. Men uttrycket
af detta inre bär tillika prägeln af en rik skönhet, likasom
om smärtan flödade af välljud. En mångfald af vcxlande
tonarter underhåller en ständig inre musik för läsarens öra och
det fritt och djerft behandlade språket böjer sig lydigt för
makten af den öfverströmmande känslan. Slutligen är det
ännu en tredje egenskap som utmärker dessa sånger och som vi
anse för deras största förtjenst. Detta inre lif, om det än
upprores af stormar, eller vaggas af spelande fröjd, förirrar
sig likväl alldrig från sin medelpunkt. Från tviflets labyrinth
finner det alltid en utgång, för lidandets gåta en lösning. Det
visar alltid uppåt, och dess hårdaste dissonancer upplösa sig
till slut i en mild harmoni. — Dessa äro de företräden, vi
funnit hos ofvan anmälda sånger, genom hvilka de utmärka sig
framför mängden af sina likar, och genom hvilka de blifvit
oss kära. Vi tro oss kunna försäkra, att hvarje vän af sann
poesi och af christligt lif skall älska dem, som vi. 23.
[70] Diocles och Lydia. Forngrekisk Saga i Tolf
Sånger af JVilhelmma. Stockholm, Hörberg, 1841. 4 o. 114
sid. 8:o. (Priset: 32 sk. B:ko.)
Förtjensterna och felen i detta arbete äro hufvudsakligen
desamma, som pläga åtfölja hvarje den moderna konstens
sträf-van att nalkas den antika verldsåsigten. Att bristerna i denna
dikt äro större än hos de bättre bland nyssnämnda slags
arbeten, är förklarligt och förlåtligt. Dels har Förf. i stället
för att uteslutands begagna det antika episka versslaget, här
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
