Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte II (XXIX) - Öfversikt af den nyaste Litteraturen - [12] Rabe, Latinsk Grammatik för Skolor och Gymnasier
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
167
6. Huru inser nybörjaren att new är enstafvigt, då ev
icke blifvit upptagen bland diphtbongerna? = - :
I 7. säges, att ”vid stafvelsers delning i skrift anses så
många konsonanter böra till den följande vokalen (eller diph-
thongen), som kunna tillsammans uttalas i början af ett
ord.” Till ledning för nybörjaren, för hvilken ingen grad af
tydlighet är öfverflödig, hade bort bestämdt sägas: ett la-
tinskt eller grekiskt (ord). Ty oaktadt de anbragta ex-
emplen äro latinska, torde dock en eller annan lärjunge bhär-
vid tillika tänka på sitt modersmål. >
I 8. heter det om quantiteten, att den är ”den längre
eller kortare tid, inom hvilken en stafvelse utsäges” Vi
tillåta oss den kanske småaktiga anmärkningen, att uttrycket
uttalas synes oss lämpligare, dels såsom vanligare, dels der-
före, att uttrycket utsäga längre fram förekommer i en an- :/
nan mening, nemligen om satser. E
o$I anm. 2 säges det, att ”från quantitet och accent bör
noga skiljas tonvigt, d. ä. det eftertryck, hvarmed vigtigare
ord i satsen utsägas.” Hittills har i vära läroböcker, oss ve-
terligen, ej talats om tonvigt i förevarande betydelse. Man
har tagit accent och ton för ett och detsamma. För att för-
lika gammalt och nytt, skulle vi vilja så uttrycka oss: accent
eller tonvigt utmärker ej blott någon viss stafvelse, utan äf-
ven det ord i satsen, hvarpå lägges mesta eftertryck; hvilken
sednare tonvigt också rigtigare kallas sonus 7). :
I 10 anm. säges gravis egentligen beteckna, att en staf-
velse icke bar tonen. bLärjungen försättes säkert i bryderi,
då han sålunda erfar, att denna accent användes just för att
uttrycka icke-accent. :
I 11. 1) säges: ”dertivata, härledda, d. ä. uppkomna ge-
nom tillägg af en ändelse till ett ord, till ex. humanus.”
Dervid är att anmärka, att humanus är, med afseende på hos
mo, ett både utbildadt och ombildadt ord. Förhållandet
härmed är väl antydt i anm. 2; men dels är denna anm. ut;
märkt med + såsom mindre väsentlig, dels fordras för nybör-
jarens. räkning större tydlighet och bestämdhet. Han må ut:
tryckligen derpå göras uppwärksam, att flexion uppkommer
genom tillägg af ändelse, derivation genom ombildning
(punio af poena) eller utbildning (amabilis af amo) eller
genom båda (humanus af homo).
"): Se t.ex. Die Wortstellung der Lateinisehen Sprache, entwickelt
von Dr. Franz Raspe. Leipz. 1844; en liten bok, som innehåller myc-
ket både intressant och sannt, men också åtskilligt, bvilket man synes
böra tillskrifva ett visst svärmeri för det pedantiskt mikrologiska. —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
