Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte III (XXX) - — ed — Om den Akademiska Adjunkturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
252
”Möjligtvis- skulle, genom ett sådant befordringssystem.,
Docenternas antal ökas öfver det närvarande...”
Vi tillåta oss öfver det anförda göra några reflexioner,
med afseende på Adjunkturen enligt vårt föreställningssätt.
Hvad det förslaget angår, att ”en och samma person kan
vara Docens i så många vetenskaper som han legitimerat sig
uti”, frukta vi, att en sådan lagbestämning förleder till ytligt
mångstudiam, till ett äflande efter utkomst eller utmärkelse,
som, skadligt äfven under de första Docentåren, blir skad-
ligast för den äldre aspiranten till Vikariatet eller Professionen.
Än vådligare synes denna grundsats blifva, om den med så-
dan consequens utsträckes, att den berättigar till transport
från den ena lärostolen till den andra.
Den önskan, att ”Adjunkter icke böra vara”, härleder
sig utan tvifvel från den erfarenhet, att, såsom förut blif-
vit anmärkt, Adjonkturen ingalunda motsvarat sitt ändamål:
att en gammal Adjunkt, då han, förlitande sig på ancienni-
tetsprineipens gällande kraft och ensidiga tillämpning, som
roligast slumrade på en förvissnad lager, likväl någongång
lyckligen fördes i bamn. Men det måste, såsom vi söke visa,
gifvas ett sätt att föranstalta, att en sådan seglare antingen
aldrig kommer i hamn, eller också i vakande tillstånd.
Derjemte erinre vi om hvad förut blifvit anfördt och för-
mode, ett hvad vi sagt om den väsentliga skillnaden mellan
stipendium och lön icke skall sakna all vederläggande kraft
rörande grundsatsen om Adjunkturernas upphbäfvande. 3
Mot den snillrike Författarens mening, att äfven den äldre
5»
Docenten eller Adjunkten borde Atöjuta gratial, men icke
lön, kan anföras ännu en sak, fast af en mera ömtålig natur.
Gratialisten är äfven i vetenskapligt hänseende i större be-
roende, än den lönade Adjunkten. Det händer, att hos der
lTönlöse, med gratial hugnade vetenskapsmannen en vetenskap-
lig öfvertygelse gör sig gällande, som är i strid med, eller
olik en förut rådande, och som gifver många anledning till
misstanka och obelåtenhet. Då man känner öfvertygelsens na-
tar att vara — öfvertygelse, kan man billigtvis ej vänta, att
olika tänkande, vare sig förmän och domare eller hvilka som
helst, skola för honom hysa särdeles tillgifna personliga af-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
