Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte VII (XXXIV) - Wahlström, J. Olof Skötkonungs dop. Kritik af urkunderna och kronologisk bestämning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
495
Inga handlingar bestyrka, att Olof under sin regering,
med undantag af de sista åren, med något verksamt allvar
omfattat Christendomen; ja, hans förnämsta rådgifvare
och trognaste vänner voro ännu 1018 hedningar,
enligt Sturleson, med orubblig tro på de gamla gu-
darne. Särskildt mot Hallenberg och hans efterföljare er-
inra vi, att Olof, enligt Sigfrids-legenden, hvilkens trovärdig-
het just Hallenberg så mästerligen ådagalagt, af Sigfrid blifvit
döpt med hela sin slägt och sitt hoffolk och hela
sin krigshär. När nu Hallenberg låter allt detta ske redan
år 998, huru är det då möjligt, att Norrmännen i Svolder-
slaget — tvenne år derefter — kunnat yttra, att det varit
bättre om Svenskarne sutit hemma och slickat sina offer-
skålar; hvilka "speord tillräckligen tydligt angifva, att he-
dendomen då ännu var herrskande hos, åtminstone de fleste
och förnämste, Svenskarne, enär ett sådant tillmäle göres dem
ensamt, vid sidan af Danskar och Norrmän. Men kunde då
konungen vara döpt år 998 eller ens före 1018, när han
ännu vid sistnämnde tid hade sina hedniska rådgifvare och
vänner omkring sig. Nej! ”En christer konung utan christen
omgifning låter icke tänka sig”, yttrar Reuterdahl 7); väl vid
ett annat tillfälle, men anmärkningen har sin fulla tillämpning
äfven här.
Då vi tillåtit oss yttra en tvekan om Olofs sannskyldiga
nit för Christendomen från den tid, då han ingick förbundet
med Sven, till dess han kom i beröring med Sigfrid, så böre
vi äfven anföra andras tankar i samma fråga. Hörom då först
Reuterdahl: ”Få vi sluta något af de förbållanden, i hvilka
Olof Skötkonung befann sig, så skulle vi tro, att han af de
furstars exempel, med hvilka han stod i förbindelse, och hvil-
kas seder och lefnadssätt han synes hafva varit benägen att
efterhärma, blifvit förmådd att emottaga dopet” (hvilket Reu-
terdahl låter försiggå vid den af Hallonberg antagna tiden).
Lagerbring yttrar: ”Gud är allena hjertans ransakare, men för
öfrigt ser det ut, som man har ej mycken fog att upphöja
Olof för sin omvändelse.”
+) Kyrkohist, I. 488.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
