Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte VI - Öfversigt af den nyaste Litteraturen - [39] Sadelin, P. U. F. 1. Vägen till Gud att finna nåd. Prestmötespredikan; 2. Tal, hållna vid lägre Elementarskolan i Skarpans 1845; 3. Tal vid invigningen af Lutherska församlingens i Skarpans begrafninqsplats 1846; 4. Handledning för unga prester i det praktiska af deras kall. 1:a häftet. Skriftskolan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Dercmot lagger förf. allt for mycken vigt pâ de utvältes
omständigheterna och lifvets vexlande skillen, da han tager
för gifvet, att de direkt skola bidraga till omvändelseverket.
Dagliga erfarenheten visar ju, att mängen blifvit förd ifräu
den största höghet, rikedom och lycka, till djupaste förne-
dring, armod och nöd och tvärtom, ulan att detta i ringaste
mån förändrat hans religiösa sinnelag. Deraf är ju tydligt,
att lyckans skiften i detta hänseende i och för sig intet förmå.
De kunna nemligen endast väcka till någon besinning och till
uppmärksamhet antingen på del Guds ord, som redan igenom
undervisning blifvit inhemtadt men förgätet, och nu i nödens
stund återkallas i minnet, eller på det Guds ord, som i en
sådan stund varder läset eller förkunnadt och då griper dju-
pare in i bjcrlat. Men utom Guds ord äro lyckans skiften
för det religiösa lifvet ulan all betydelse, och de erhålla be-
tydelse endast så vida, som de befordra eller förhindra ordets
rätta bruk. Hade förf. noga betänkt denna sanning, skulle
han icke tillåtit sig så förvillande uttryck som dessa: ”än sker
kallelsen genom ordet — än väcker Guds ande hos oss syn-
dens känsla genom lycka oeh välgång, ännu oftare genom nöd,
bekymmer och lidanden.” Vi sade förvillande; ty häraf
skulle lätt kunna dragas den falska slutsatsen, att menniskan
lika väl och lika ofta kallas genom lyckan, som genom ordet,
tuen ännu oftare genom nöden o. s. v., hvilket säkerligen icke
varit förf:s mening. Må förf. derföre slädse fortfara att pre-
dika ånger och tro med del eftertryck och den värma, som
bär skett, men må han ock undervisa sina åhörare om hvad de
å sin sida hafva alt göra, huru de böra flitigt bruka Guds
ord, vaka och bedja, på det att deu hel. Ande må hos dem
kunna verka ånger och tro!
Huru författaren tänkt sig en kristlig lärares pligter och
hvad denne hör göra, uppoffra, lida för att dem troget upp-
fylla, har han uttalat i dessa bjerlrörande slutord, hvilka
måtte hafva gjort ett djupt intryck på hela församlingen och
isynnerhet på det församlade presterskapet:
”Jag slutar min enfaldiga betraktelse i dag med hön till
Honom, som rikligen förmår göra utöfver allt, hvad vi begare
eller tänke. Ack, gode Gud! en syndares hön af hjertans
grund, ack! låt for ditt ansigte gälla! Låt också i dag din
himmel glädjas öfver en syndare, som sig omvänder och bättrar.
Gif alt vi, som lärare äro, sjelfve känna inom oss den rening
ocb helgelse, utom hvilken ingen får se Herran. Mätte vi
sjelfve ligga vid det kors, dit vi kalle våra bröder oeh sy-
strar i tron. Uppmuntre oss dertiil det möte, vi i ditt namn,
store, allsvåldige Gud! gå att begynna. Låt oss derifiån äter-
; l . . - \ ...i t . ■ ,! . . ... i . <
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
