Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte VII - Öfversigt af den nyaste Litteraturen - [48] Nya Svenska Parnassen: 1. Lindeberg, A. Junker Carl. Hist. Roman; 2. Mellin, G. H. Den unga Grefvinnan. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den adlà oeh rene anda, som merendels framlyser i Hr
M:s arbeten, hans Sterhällsamma och naturligt vackra fantasi
samt klara och genomskinliga stil har äfven i detta arbete,,
som vi forÖfrigt måste anse såsom ett bland hans mindre lyc-
kade, åstadkommit skildringar, sS utmärkt sköna, som de sid.
216, 224, 419 och 435.
Junker Carl har troligtvis förefallit de flesta, som läst
den, såsom en något torr och enformig roman. Vi tilltro oss
ej att bevisa motsatsen. Vi skola blott bjuda till att visa*
det ersaken till den monotoni och brist på ”Schwung”, som
verkligen behäftar detta Hr L:s arbete, snarare ligger i ett
olyckligt val af ämne, än uti någon väseutlig oförmåga hos
författaren, såsom romanskrifvare.
Det är nemligen mot följande tvenne artiklar ur vårt
Credo angående den historiska romanen i allmänhet, som v»
tro att Hr L. brutit.
i) Tiden, från hvilken en historisk roman lånar sitt stoff,
bör vara en sådan, inom hvilken det folk, till hvilket hufvud-
personen hörer, bär en starkare nationell prägel*)» Säkerli-
gen var Sverige aldrig mindre svenskt än i allmänhet under
katholska tiden och under det trettonde seklet isynnerhet.
Papismen, insmiiglad under munkkåpan, och feodalismen un-
der riddar-rustningen hade åt hog och låg, åt konung och
bonde, gifvit ett främmande, utländskt tycke. Den frimodiga
sjelfständighet i ord och handling, som utgjorde sjelfva nota
caracteristica för Svensken under hedendomen och som efter
reformationen återkom, ehuru under en annan, en kristlig,
form, var under hela denna tid förtryckt eller åtminstone be-
tydligt nedstämd. Hr L., trogen den historiska sanningen,
har cj heller förmått inblåsa en lefvande anda af svenskhet
hos någon enda af sina karaktärer, ehuru han tydligen be-
mödat sig att göra det och företrädesvis hos Herbert och
Arnfaster. Med den sednare har det äfven lyckats. Men
hvarföre? Jo! han hörer ej till den tid, inom hvilken ro-
manen är förlagd, utan är en isolerad qvarlefva, ett för sig
sjelf lagd t xufjttjhov, från hedendomen och förekommer derföre
också blott i en kort episod. Birger, Carl sjelf, Herberts
fader, m. fl. äro alla lyckligt tecknade såsom karaktärer
fr&n det 15: de seklet, men ej såsom svenska karak-
tärer från nämnda tid; och om bäruti, till följd af hvad vi
*) Dem, gom ange detta för en paradox eller måhända pedantisk
regel, bedja vi med uppmärksamhet läsa W. Scotts historiska romaner
och efterse, om man ej ur dessa oupphunna mönster lätt nog kan ut-
draga ofvanstående regel.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
