Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte VIII - Om Riddarväsendet. Bearbetning efter Walter Scott
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
höll sig i de angränsade bergstrakterna, hvarifrån han alltid
kunde speja och bevaka den främmande besättningen i sin
egen borg. Slutligen tillkännagaf en skön engelsk jungfru för
sina många friare, att hon skulle tillhöra den riddare, som
kunde behålla Douglas’ borg ett år och en dag. Riddaren,
som åtog sig detta farliga värf, skötte det med största
tapperhet och vaksamhet under flera månader, tills jungfrun,
som sörjde öfver hans långa frånvaro, sände ett bud till
honom att fritaga honom från hans löfte, emedan hon ansåg
honom redan hafva uppfyllt det föreslagna profvet.
Emellertid hade han erhållit ett utmaningsbref, hvaruti Douglas
skref till honom, att han innan nästa palmsöndag ovilkorligen
skulle återtaga sin fäderneborg, om riddaren än vore aldrig
så vaksam, och den tappre Engelsmannen ansåg sig icke med
heder kunna öfvergifva borgen förr, än denna dag var förbi;
men sjelfva palmsöndagsaftonen öfverraskades han af
Skottarne och dödades. Den gamle Lord Douglas läste jungfruns
bref, som riddaren hade i sitt bälte, och han sörjde mycket
öfver den tappre ynglingens död.
Vi veta föga om dessa stolta skönheters lefnadssätt,
dessa jungfrur, till hvilka man friade med svärd och lans,
hvilkas ynnest måste köpas genom uppoffringar och segrar öfver
de mest förtviflade faror och hvilka dyrkades med
menniskooffer, liksom de hedniska gudomligheterna. Qvinnorna bildade
sig väl då som nästan alltid efter männen, och vi finna äfven,
att den tidens damer ofta voro verkliga hjeltinnor. De
lärdes äfven vanligen att bota sår, och icke blott hjertats, utan
äfven sådana, som svärdet förorsakat, och läkarkonsten kände
de flesta väl uppfostrade damer. I den först omnämnda
romansen Namnlös och Valentin, samt den likaledes af
Fornskriftssällskapet utgifna Iwan och Gawian, finnes på flere
ställen omtaladt, huru prinsessor och ädla jungfrur bota sina
sårade riddare. Stundom togo de äfven till vapen såsom t.
ex. grefvinnan de Montfort, hvilken med stor tapperhet
försvarade sin borg mot talrika fiender; så äfven Agnes af March,
som under skottska kriget stred mot Engelsmännen; Christina
Gyllenstjerna, som trotsade Danskarne. I de svenska
folkvisorna förekommer ofta, huru en stolt jungfru drager ut och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
