Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte V - Öfversikt öfver den nyaste Litteraturen - Notiser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
346
då han ledsnat vid allvaret, och på denna väg ingenting vunnit. Sö-
derns Faust, Don Juan, vill blott njuta hemma. När Calderon de la
Barca ungefär 1636 skref sitt bekanta skådespel, förefann han säkert
redan sagan 1 urgammalt . skick, ty eljest hade väl hans stycke väckt
mindre interesse. Genom Ehonias Corneille och Moliere kom det till
Frankrike, genom två Italienare, Cicognini och Giliberto, till Italien,
och gjorde så mycken lycka, att i Italien åtminstone många skådespe-
lare till hälften på skämt, till hälften på allvar påstodo, att hin onde
sjelf stod i hemligt förbund dermed. År 1763 bearbetades det på
nytt af Goldoni, utan att synas hafva väckt särdeles interesse i denna
form. I Tyskland torde det ej heller vunnit stort bifall, just emedan
”Faust” här hade öfvervigten, tills ändtligen Mozarts musik kallade
det till nytt Lif, hvarunder det nu redan blifvit öfver sextio år gam-
malt, och torde ännu lika många år kunna ega bestånd.
om Pechts tafla öfver Goethe har icke längesedan bhugnat Leipzigs
konstälskande allmänhet vid dervarande exposition. Det förra århun-
dradets tyska utveckling har i nationens utmärkta skalder sina bästa
bjeltar, sina afgjorda storheter; det är hercer i kulturhistorien, hvar-
öfver den kan vara stolt, och så framställer sig här i Goethes förherr-
ligande vid hofvet i Weimar, om också ingen nationel akt, likväl ett
moment af nationelt interesse. ”Iphigenia” är uppförd på öppen theater
i parken; skalden står mellan Carl Avgust och hertiginnan Amalia;
Corana Schröter, dagens Iphigenia, en tjusande gestalt i triumfen af
sin hänryckta innerlighet, är i begrepp att pryda skalden med lagern.
Glänsande likt en brudgum, i okonstlad men full känsla af sitt värde,
dock betagen af blygsamhetens tvifvelsmål, står Goethe inför den sam-
lade mängden, i hvilken målaren aftecknat ett rikt galleri af samtida.
I språksam fryntlighet har FVjeland med kalotten lutat sig öfver her-
tiginnans stol; Herder reser sig med den allvarliga blicken af humani-
tetens prest bland gruppen; Merck, en evigt vaken och grannsynt kritikt
genius, ser kallt och torrt, men full af skarpt deltagande derpå. Dessa
tre figurer, gifna med den sorgfälligaste porträtt-trohet, men lika så
lyckligt i fri skaparkraft tecknade, utgöra icke taflans minsta triumf.
Fru Rådinnan har målaren anbragt sittande i förgrunden, med något
mer grandezza af moderlig stolthet, än vi känna den joviala damen ur
hennes bref. Hnebel, Böttinger; fröken v. Göchhausen framstå igen-
känliga såsom historiska personer vid det åt sånggudinnorna egnade
hofvet i Weimar, likasom bland skådespelartruppen Iffland och Böckh
falla märkbart i ögat. Grupperna mellan trädeu, hvilka såsom chor
omgifva skaldekröningens handling, äro i sin lefvande delaktighet, i
blandningen af sina intryck förträffligt karaktäriserade; mången enskilt
gestalt, såsom hbofvets herrar och damer i bakgrunden, den tjusande
sylfen till venster med den blommande rosen i bröstet, som äro’med ett
behagfullt måleris hela älskvärdhet utförda, kunna i och för sig gälla så-
som små konstverk af den täckaste gratie, medan de, artistiskt för-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
