Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte VII - En blick på de rörelser i det gamla Rom, hvilka föranleddes så väl af andra åtgärder till förbättrande af det lägre folkets ställning, som isynnerhet af de åtskilliga åkerlagsförslagen, med särskildt afseende på bröderne Gracchus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
398
bjelpande, hvaröfver man klagade, kan ej bevisa annat än att
antingen Minucius var försumlig eller att statskassan ej ville
betala hvad säden i Etrurien då gällde. Att blott menniskor
af den lägre folkklassen i förtviflan afhände sig lifvet, bevi-
sar att Minucius antingen ej kunde eller ej ville tvinga de för-
näma och rika att uppgifsa sitt innehafvande spanmålsförråd ”).
Mest tvetydig visar sig Minucius deri, att han, med för-
bigående af konsulerne, direkte inför senaten anklagade Me&e-
lius, såsom den der umgicks med planer till konungavärdig-
hetens ernående.
Niebuhr har gjort dagsklart, att Melius icke eftertraktat
denna värdighet: att uppgiften härom, äfvensom om af honom
i hemlighet samlade vapen, samt hemliga förbund med folk-
tribunerne blott är-en rhetorisk uppfinning, ja! att då han ej
ansökte om tribunatet, det kan vara ovisst, om han ens efter-
sträfvade de höga embeten i staten, som verkligen funnos +).
Emellertid pliktade Melius med lifvets förlust för sin
beredvillighet att hjelpa folket. - Man valde en diktator, lik-
som när staten var i yttérsta fara. Gubben Quinetius Cincin-
natus, en verkligt stor man, men fullgod aristokrat af gam-
malt skrot och korn, blef denne diktator, hvilken, sedan han
å torget intagit sin embetsstol,; sände sin rytteri-öfverste, Ser-
+) Att, slutligen, Minucius klagade öfver spanmålshandlarne, visar
att de rikare ännu i nödens yttersta stund ville ockra på det af svält
döende folket.
++) Likväl anser den oförnekeligt storsinte Niebuhr(92. 475) försigtigtvis
nödigt att tillägga, ”ehuru sannolikt det ock i sig är, att hans spende-
ringar icke behöfva hafva härflutit utur rent medlidande.” Det händer
understundom den pragmatiska historien att, då hon, såsom berömvärdt
är, vill höja sig öfver krönikan, hon slår öfver i ett motsatt fel och
spelar in på det subjektivas område. Detta sker, när hon vill uppleta
de handlande personernas innersta bevekelsegrunder och bestämma hand-
lingarnas absoluta värde, som endast för en högre vishet kan ligga
uppenbar. Det synes som vore det både fåfängt och onödigt att upp=
leta motivet, när det ej sjelfmant och med nödvändighet framspringer
ur handlingen, såsom fallet var med de romerska patriciernes genom
sekler konseqventa och hemska så väl inre som yttre politik. De hi-
storiska personer, som bedömas, böra få tillgodonjuta så väl bevisen
för deras välförhållande; som frånvaron af bevisen för ett mot-
satt förhållande.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
