Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
*é
ilt! kunnat Öppnitmed Aéii ikéoAiéwliMitHirà) I hrälken dette
pathos 9 utan allt widerleg af yttra händelser, reflekterar «ig
endast i sig sjclf:
Vårt land, vlrt land, vlrt fosterland,
lijfid högt, ø dyre ord!
Ej lyfta an höjd mot himléna rand, .
Ej ainka en dal, aj skölja en strand,
Bier älskad ia vlr bygd i Nord,
An rira foders jord o, s. v.
t denn* inledningssång har förf. koncentrerat hela den
lyriska häfkraft, son» uppbar hans poetiska skapelse, ocli
han söker itraxt från början med den rycka sina läsare1 in i
den krets af känsla ; den hvirfvel af enthusiasm, inom hvilken
hans poetiska gestalter röra sig.
Denna skaldens djupa känsla, som i dessa sånger
koncentrerat sig kring ett älskad t fosterland, meddelar sin rigt,
•in ädelhet, sin helighet åt allt — ftfves det minsta och
hvardagligaste, — som detr på‘ ett sannt lyriskt*sätt
genomtränger. Det är den, sont förklarar den fattiga Torparflickans
patriotiska bittra sorg deröfver, ntt hermes älskare frälsal
sitt lif genom sin feghet; det är den; som gör dien frbmmo
Sven Dofvas tapperhet och sjelfnppoffrlng ifaredd med bons
löjliga tafatthet så outsågtfgen rorandé; det är den; som
rättfärdigar den bitande sarkasm, hvarmed konung Gustaf
Adolf behandlas; det är dén, som gifver ett slags heroisk
karakter åt Son Konows svordomar, ja till éch med åt hans
korporals två tuggbussar; det är den, som gifver iOtresse åt
detaljerna af Sandels läckra frokost, innan han kände sig till*
räckÜgt stålsatt för affären vid Wirte bro; — det är
slutligen den, som i det sista herrliga stycket **Döbéhi vid
Jotas” samlar hela intensiteten af sin eld i en brännpunkt, som
ej gerne skall förfela att sälta bvarje läsares kjerta i lågor*
— Och dock, med ’ britton sjelffcehevrskndug oppträdericke
detta* känsla! Det är ingeoslädee^der den grumlar æh fö*r
irrar sig; ingenstädes de* dett’ faller i kouvolsiener eller jäeek
öfrer; ingenstädés der det» mattas; ingenstädes der den
fört-felar att lägga sig med en noga afmätt vigt just på det rätta
teoniéntet; — slutligen ingenstädes der den rusar åstod att
förvirra eller fördunkla händelsernas lugoa och klara <
utveckling. Den bar öfverallt sin tygel och synes ingenstädes bafva
behöft en sporre. Och i hvilka enkla,, otvnngoa, osöhtn
drag, i hvilket skönt, *■klart, gediget språk* uttalar den sig
Icke! Det ka* man kalla konst — det som på ;en gåog är
så konstmässigt ocb så okonstladt.
Liksom förf. i den inledande sängen låtit sin det befal
genomgående lyriske känsla på ett ditbyrambiskt sätt reflektorn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
