Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
att önska. Det är ett sådant vi här anmäla angående det
bedröftigt namnkunniga Anjalaförbundet.
Livius berättar, att under de inbördes strider, som
framkallades af Deeemvirernas usûrperade makt, de romerska
krigs-härarne gingo så långt i avilja mot sina anförare, att de
ef-sigtligt lä to sig af republikens fiender besegras, på det ett
batadt öfverbefäl ej måtte f& äran af några lyckliga och
hedrande bragder. Efåfdatecknaren bestraffar med rätta detta
oromerska uppförande. Längre i skändlighet gingo dock
An-jalamännen, förblindade af politiskt hat; de nöjde sig ej att
försumma sina pligter såsom krigare, de verkade ännu mera
positif! förrädares verk — de underhandlade med fienden.
Icke för att ursäkta men för att förklara dessa skamliga
uppträden börjar författaren sitt arbete med cn blick på
Gustaf IIIss föregående regeringsår och påpekar de åtgärder,
hvilka småningom aflägsnade från konungen det allmänna
bifall, som han genom 1772 års statshvälfning så rättvisligen
vunnit. I första rummet, och det med rätta, framdrages härvid
det olyckliga brän vinsregale t; som födde af sig så mångfaldiga, v
olyckor och åstadkom, snart sagdt, hela menigheters både
moraliska och ekonomiska undergång. Det var i allmänhet finans- ^
förvaltningen, som beröfvade konungen folkets tillgifvenhet, och
bland alla finansoperationer var den, som baserades på
brän-vinet, otvifvelaktigt både för konung och folk den
förderf-ligaste. Men det missnöje, som haruti hade sin rot, jäste
icke uteslutande, ej ens företrädesvis hos adeln och
krigsbefälet, det arbetade med häftighet i allmogens ocli prester^*
skapets sinnen och saknades icke heller hos städernas
menigheter. Några särskilda orsaker borde alltså finnas, som
kunde förklara den ytterliga bitterhet, som egde rum hos
adeln och krigsbefälet; och som dref dem att för sitt hat—
till konungen glömma sina pligter mot honom och mot
fosterlandet. De kunna också uppspåras« dessa särskilda
orsaker. Det största måttet af den tidens politiska bildning*
fanns onekligen hos adeln. Det var fördenskull ganska
naturligt, att detta stånd med vaksam ifver skulle följa hvarje
konungens steg, som kunde tyda^ gå utöfyer regeringsformen,
den der; i adelns tanka; redan nog mycket kringskurit
ständernas rättigheter. Den oväldige betraktaren kan ej undgå
att anmärka; att tçudgnsen i Gustaf IIl:s regering visserligen^
icke var constitutionell, och att han isynnerhet i afseende
-på finanserna sökte fcoqtllade utvägar att kunna reda sigf
ständerna förutan, d. v. s. att eludera deras lagliga sjelf-T
beskattningssätt. Lägges härtill en^Tätt förklarlig saknad af
och längtan efter ^adelns fordna öfvervigt i den politiska våg- 4.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
