Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
men af bel« planetsystemet åro «f stor vigt och betydelse.
Jordens afpkttnrng, soletos paraUax, sekolato förändringar-i
jordbanans form o. s. v. äro all t storheter, hvilka afspegla
aig i mfincos rörelse och hunna genom den bestämmas.
En enda periodisk ojemnhet (perturbation) af betydligare
omfång bade erfarenheten redan länge uppvisat såsom
befintlig i månens rörelse, utan att en Laplace, Plana,
Ponté-e ulan t m. fl., hvilka grundligare studerat månens rörelse,
kunnat ntnr theorien härleda och förklara desa tillvaro.
Enligt Borgs och Bochardts måntabeller skulle densamma i sitt
största oeh minsta värde uppgå till 12" eller 11" oeh ega eu
period af i80 till 185 år. En så betydlig ojemnhet, och af
nyssnämnde, period, kunde man utur solens attraktion på intet
Tis förklara, och då planeternas attraktioner i all mänhet
ut-öfva ringa inflytande på månens rörelse — de seknlara
för-ändringarne i jordbanans form undantagna — så blef den länge
för Astronomerne en olöst gåta, till dess Hansen slutligen
visat, att den, trots litenheten af planeternas perturbationer,
ieke desto mindre hade sin grand i Venus’ attraktion. Han
fann också, att den af observationerna antydda störelsen
egentligen bestod af tvemie, af hvilka den ena uppgick till 27"
med cn period af 273 år, oeh den andra till 28" med en
period af 959 år*). Genom detta fallandande af theorien å
ena sidan och det rika material för kalkylen å andra sidan,
som man i de ntgifna observationerna har att tillgå, kan man
findtligen hoppas, att måntabellerna skola vinna den grad af
noggrannhet, som motsvarar vetenskapens i vår tid ötegrade
fordringar.
Hvad vi sålunda haft att anföra rörande jordens ende
underlydande, månen, afser uteslutande dess relativa låge i
verldsrymden ; till kännedom af dess physiska beskaffenhet äter
hafva de sist förflutna åren icke lemnat något nytt bidrag,
utöfver hvad vetenskapen fornt tillegnat sig. Mången torde
emellertid i dessa idkeliga tal och siffror, den moderna
naturforskningens ”Mächte des Kosmos” såsom Humboldt kallar
den, finna föga lockande, intet som talar till känslan ocb io-
*) Astroa. Nachr. N:o 597.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
