Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte I - Litteratur-Öfversigt - [5] Mankell. Blickar i Musikens inre Helgedom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
58
nade i sin belhet; och vanligen antyder att konsten redan
börjar urarta. Men å "andra sidan är det just under sådana
tidskiften, då detaljen är öfvermäklig, som konsten efter stora
skapelser liksom hvilar ut och bemtar anden för kommande
ansträngningar. Och skulle ej musikens vänner kunna hoppas;
att denna konst ännu: en gång skall frambringa skapelser: af
en ieke anad skönhet och dervid göra sig rikt till godo vår
tids tekniska framsteg? Svårligen torde vår förf. dock på all-
var vilja påstå, alt ti ex. stränginstrumenternes ton förlorat
i. verklig skönhet derföre att stämningen nu är något högre
än förr; tvärtom tyckes det oss helt naturligt, att en spänd
sträng måste ge en mera klingande, klar: och fyllig: ton än
en slappare; Vi försvara ingalunda de utsväfningar i instru=
mentering hvartill vissa moderna komponister göra sig skyl-
diga, och vi afsky likaså väl som Hr M; allt tanklöst skram-
mel; men: vi se ej hvarföre t.ex. en imposant violinstyrka
nödvändigt skulle göra oväsen. Tvärtom torde man: sällar
höra en älskvärdare måtta och ett skönare piano än af Pariser-
konservatoriets väldiga : violinmassa, och vi nästan tro, att
om Corelli : eller Lully ’ plötsligt uppstode ur sina grafvar,
skulle de med hänryckning lyssna till en Alards ädla violin=-
föredrag, i stället för att skäåka på hufvudet öfver konstens
förfall: | i IGEN DEG
I näst den sista afhandlingen, liksom här och der i de
öfriga, talar förf. om musikens bestämmelse och dess höga
plats i kedjan af menskliga: förädlingsmedel. För egen del
skulle vi gerna; Omen sådan bekännelse här vore på sin
plats, öppet tillstå att det bland alla konster just är toner-
nas som skänker oss de rikaste njutningar; men vi måste på
det allvarligaste protestera mot en ensidig konstförgudning,
som ej en gång gagnar konsten sjelf. Det var en tid, och
den ligger ej långt bakom oss; då man älskade att i konstens
uppenbarelser åskåda gudomens renaste uttryckssätt och med
förnämt medlidande se ned på det profanum vulgus, som na-
turen nekat att uppfatta och njuta dess fröjder. Ett upp-
lvstare och renare belraktelsesätt börjar allt mera leda oss
till den menskligare och mera tillfredsställande öfvertygelsen;
att Försynen mindre än vi tro skapar helgdagssjälar par pré-
feérence, och att Guds ljus lyser klart äfven för den enfaldi-
gaste. Och om det ock: måste -medgifvas, att den rikt ut-
rustade menniskoanden är det herrligaste vi varseblifva i ska-
pelsen, tro vi likväl, att den goda handlingshågen, den prak-
tiska upptäckten , som räddar generationer från farsotens eller
nödens förödelser, den analytiska skarpsinnigheten, som sön-
derdelar ”imetallerne i sina ursprungsämnaen, eller den fina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
