Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte VI - Litteratur-Öfversigt - [43] Adlersparre. 1809 års revolution och dess män, Tidstaflor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dO7A
Efter slutad essän af arb
sä böra yttras om stilen. Den är liflig i
jemn. Förf. är, som man vet, lycklig poet, och detta röjes
öfverallt i skrifsättet. Vi bulle önska litet mindre jagt efter
effekter och bilder, ehuru dessa stundom kunna sägas vara
väl valda. Tegnériserandet var icke alltid lyckligt hos sjelfva
Fegnér, och var i alla fall ett manér. Sådana böra ej imiteras.
Superlativer älskar förf. nog mycket. De skada hållningen och
objektiviteten. Ofta faller förf. in i den kallbamrade Crusen-
imehåll torde några
kuöde vara mera
stolpeska emfasen. > Att en förf. med verklig värma så-
som Grefve A. kunnat få så pass smak för denna ”kalla betta”
— för att tala med Shakespeare, — att ban låtit den inverka
pi sitt skrifsätt, förundrar Oss.
AN
Vv lägga ibop boken sc fråga: OSS fred fesökiet den ger
i hänseende till bafvudpersonen: Adlersparre och utv ödlan:
delsen: revolutionen 1809. Vi svara: klarare, bestämdare
framstår egentligen här ingendera till karakteren, än den gjort
förut. Men ledning för ett mera säkert bedömmande af jåda
lemnar dock arbetet obestridligen, och det kan således ieke
anses ovigtigt, än mindre” alldeles umbärligt för historien. Men
hvart föret oss denna ledning? leke; frukta vi, "dit förf:s
pietet velat att vi skulle komma, och detta är vigtigt att an-
märka, ty när hos en författare verklig enthusiasm för person
och sak ieke förmå blända med fänbist till någondera, då fin-
nas fel hos båda, till. bvilkas öfverskylande ingenting förslår.
Sådana voro hos A. bristen på en öfvertänkt plan, långsam-:
bet i beslut och mindre kraft att begagna makten, sedan han
en gång fått den i sina händer, än barnslig fåfänga öfver dess
egande, och begär att visa sig myndig utan energi att vara
det annat än rycktals. Hans afsigter misskänna vi ieke och
vilja icke tro att han var DöNSd men icke aflägsmar detta
arbete en sådan förmodan. Man ser honom bär beständigt
föra öppenhjertighet på tungan och ofta handla i smyg, från
det föregifna benbrottet, för att undvika resa till Stockholm,
till det rapportörsystem "med hvilket han här omgaf sig. Huru
mycken förställning i bans bref och hans samtal? Huru visste”
han ej att göra bitterheten och ironien i meningen oåtkom-
liga i uttrycket. |
Revolutionen åter, som endast indirekt var Adlersparres
verk, ty ryktet om hans marsch bestämde utbrottet, men
denna marsch kan i sig sjelf ej betraktas såsom något mo-
ment af den egentliga statshvälfningen, — revolutionen företogs
för sent för att rädda hvad verkligen räddas kunnat, och äf-
ven hvad som efter den ännu kunde åt Sverige bibehållas,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
