Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Huru vår bok fick sig titel, af Emil v. Qvanten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HURU VÅR BOK FICK SIG TITEL
XIII
förekommer i den på de skandinaviska mötena ofta sjungna sången
»Danmark, dejligst Vang o g Vænge», afstår jag derifrån. Istället
föreslår jag nu namnet Tor, som än i dag förekominer såsom
första stafvelsen i det goda svenska ordet tordön. Tor var, som
bekant, den fornnordiske bondeguden, folkligare än Odin sjelf. Tor
var icke blott åskans gud, som rensade luften från qväfvande
dunster och skänkte åt jorden det uppfriskande regnet, utan han
representerade tillika det manligt öppna, fria draget i det nordiska
folklynnet, i motsats till den hemlighetsfulle Odin. Då lagman Torgny
erinrade på tinget Olof Skötkonung om, att folket en gång hade
störtat fem konungar i en brunn, var det Tor som dönade i hans stämma.
Den snabbt ljungande Tor är, med sina attribut, den tidiga
idealbilden af det fria svenska ord, som numera dagligen håller ting i
pressen. Hammaren, som aldrig kunde mistas, är det fria ordets
kraft, som ständigt vänder åter. Bältet, som fördubblade styrkan,
är den svenska grundlagen, hvilken omgärdar yttrandefriheten.
Bockarne, som drogo vagnen, dagligen uppåtos och dagligen
återföd-des, äro morgon- och aftontidningarna, hvilka dagligen läggas
undan som gamla, men dagligen återkomma färska på nytt. Jag tyckte
att någon drog på munnen, då jag talade om Tors bockar. Ja,
mine herrar, här hafva vi ännu en motsvarighet. Tor gjorde då
och då sjelf hvad man i figurlig mening kallar en bock. I hettan
hände det, att han drabbade dimman eller fjellet i stället för
trollet, och i Utgårda-Lokes sal var han utsatt for ett svårt bländverk.
Och dock intyga de gamla sångerne, att ingen annan Gud var så
fruktad af jätteverlden, som den eldige, ärlige Tor, hvilken alltid var
tillstädes, blott man nämde honom, och hvilken aldrig hotade utan
att också genast slå till. Just på samma sätt med pressen. Den
gör stundom ett hugg i molnen eller i sten, såsom man säger, och
likväl fins det i hela verlden ingenting, som listens Midgårdsorm
och tröghetens jättemakter så mycket frukta och sky, som det
ständigt närvarande, ständigt slagfärdiga, öppna, fria ordet! När
Tor sålunda i allo symboliserar den makt, som vi dagligen dyrka,
så låtom oss äfven ställa vårt företag i hans höga namns hägn!
Mitt förslag är Tor!
Han slöt. Ordföranden såg sig nu halft dröjande omkring, med
ett uttryck såsom väntade han knappast flera förslag. Ordet be-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
