Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ur min resedagbok, af L. Dietrichson - I. En reskamrat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
277 UR MIN RESEDAGBOK
aldrig upprepade sig. Han var alltid den samme, och
likväl alltid ny!
Men hvad i Herrans namn skall han då säga, när
han första gången får syn på Rom?
Dock, hämdens timme skulle slå! Han talade
nästan icke ett ord italienska, men påstod alltid med en
imponerande säkerhet, att blott man, som han, talade
bra franska och gåfve åt detta språk en italiensk snitt,
så ginge det utmärkt bra. Han blefve alltid förstådd.
Detta skulle bli hans .fall!
Jag hörde honom ofta på det fasansfullaste sätt
rådbråka franskan med tillstymmelse af italienska
ändelser. Det var dock väsentligen hans mimik, som hjelpte
honom. Ville han ha bröd, så gick han ut ifrån
»pain» och sade »pano». Italienaren förstod redan
deraf till hälften, att han menade »pane», och att
förstå till hälften är mera än nog för en intelligent
italienare; när han så stack handen upp till munnen och
började tugga, så var hvarje tvifvel löst, och han fick
bröd.
Men nu bar det icke bättre till, än att vi en klar
oktoberdag befunno oss utanför staden, på en solhet
väg, för att gå till något kloster i närheten. Han hade
tagit en aqvarellskizzbok och färger med för att måla,
medan jag studerade inne i klosterkyrkan.
När jag kom ut, träffade jag min arme fotograf i
den ömkeligaste författning. Han hade fått smörj, och
det ganska grundligt ändå. Saken var följande. Längs
vägens båda sidor löpte, ända fram till klostret, ett par af
dessa eviga murar, som förfölja en utanför de italienska
städerna, kringslutande vingårdarne. Min man var mycket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
