Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vårsång, af Gudmund Leonh. Silfverstolpe. (Hittils otryckt; meddelad af kammarh. Carl Silfverstolpe)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vårsång
Oss förestår en skymmande kulen höst
Förutan hoppets sköna föryngringströst,
Förutan återgång till den unga våren.
Ju djupare du nedgår i åldrens dal,
Ju mera glesna ock dina vänners tal,
Förgängelse och saknad dig gå i spåren,
Och vintern står vid stranden af lifvets sjö
Och strör sin snö
Så kall i de bleka håren.
Men kan du se med lugn på de flydda år,
Har blott du älskat varmt i din lefnads vår,
Har klar den helga elden inom dig brunnit,
Har du bland vänner hvilat i rankans hem,
Behållit sjelf din sorg, gett din fröjd åt dem,
Och renadt guld i deras förening funnit,
Och blef dig lyrans himmelska konst till del,
Hvars strängaspel
Camener och Gratier spunnit;
Och har ditt hjerta, stammadt af gudaätt,
Stått öppet för alt heligt, alt sant och rätt,
Och mäktat för det ädla med glädje blöda;
Vet du att alt det sköna är himla-lån,
Som gafs dig till hugsvalelse ofvanfrån,
Och bragte du en kind vid din sång att glöda,
Ett hjerta att af salig förtjusning slå, —
Då kan du gå
I frid till de stilla döda.
Gudmund Leonh. Silfverstolpe.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
