Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2. Gustaf Drake
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Vägen förde de båda ryttarne längs stranden af en
liten insjö, på hvars motsatta sida, bakom en gulnad
björkdunge, framlyste den hvita bröstsidan af Signildsborgs
herregård, tillhörig friherren Johan Skytte, broder till
riksrådet Bengt. Att det ej var hans herres mening att
besöka grannen på Signildsborg, fann Petrus – så hette
den unge ridknekten – däraf, att den förstnämnde, i
stället för att taga vägen till vänster, vände sin häst mot
granskogen till höger. Med en suck, som gällde den
täcka kammartärnan hos friherrinnan, styrde Petrus sin
häst åt samma håll. Man red ännu en half timme under
den djupaste tystnad, och utan att en människoboning
var synlig. Men hastigt bröts tystnaden af ett utrop
från den unge ridknekten, hvars ögon sedan en stund
noga mönstrat omgifningen och nu voro riktade på vägen
framför honom.
– Håll, nådig herre! ropade han och svängde sig
från hästryggen.
Drake höll in sin gångare och vände sig om i sadeln.
– Hvad står på?
I stället för att svara, sprang Petrus förbi hans
häst och visade med hemlighetsfull uppsyn på ett tvärs
öfver vägen liggande föremål.
Det, som så ådragit sig hans akt, var ingenting
annat än en stake, med ett krokigt järn i ena änden.
– Tror ni, nådig herre, att denne ligger här för
ro skull? sade Petrus. – Se blott, huru noga man lagt
honom tvärsöfver vägen! Att rida öfver det här otyget,
det vill jag icke, så sant som lif och hälsa äro mig
kära; men att kasta det i diket, det törs jag. Så, herre,
nu är vägen fri.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
