Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 5. Yrvädret
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Först nu märkte Adolf af synrandens utseende, att
ett hastigt omslag i vädret förestod. Han hoppades att
dessförinnan hafva tillryggalagt vägen öfver sjön. Men en
hastigt uppstigande vind, som förebådades af ett aflägset
brus likasom om Östersjöns vågor på en gång rest sig
till vild dans, uppjagade molnet vid synranden med brådhast:
det släckte stjärna efter stjärna och utbredde sina
jättearmar för att famna hela himlabågen.
– Det blir storm, sade Maria och tryckte sig rädd
intill Adolf. – Vänd om och tag den andra vägen! Jag
fruktar nu för sjön.
– Var icke rädd, bad Adolf och manade på springaren. – Vi
hafva redan ett godt stycke af sjön bakom
oss, och då vi hunnit förbi den där udden, skola vi se
ljusskenet från Signildsborgs fönster. Låt mig svepa kappan
om dig! Vinden är bitande kall.
Adolf gaf hästen fria tömmar, och denne ilade af
alla krafter framåt.
Skuggorna vordo allt djupare, stormens vilda jakt
nalkades, och då den sista stjärnan slocknat i molnen,
rufvade svart natt öfver nejden.
Maria grep förfärad i tyglarne för att hejda hästens
lopp; en okänd fara kunde lura på deras väg. Hästen
kastade sig åt sidan och fortsatte sin vilda fart åt annat
håll, tills Adolf hunnit återfå välde öfver honom. Men
nu hade man kommit från vägen, och udden, hvarom
Adolf talat och efter hvars läge han styrt sin kurs, skulle
ej kunnat upptäckas af det skarpaste öga.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
