Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 5. Yrvädret
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
högre och svårgenomträngligare hopade sig på hans väg.
De stötar, släden allt som oftast fick, öfvertygade Adolf,
att han ej längre var på sjön. Hvart det bar, om mot
söder, norr eller annat väderstreck, visste han icke. Slutligen
kastades släden omkull af en våldsammare stöt än
någon af de föregående, och hästen stannade, löddrig,
darrande, med uttömda krafter och sänkt hufvud,
undergifvet afvaktande sitt öde.
Då Adolf reste sig upp och upplyfte den af fallet
och förskräckelsen döfvade Maria, kände han häftig smärta
i sin vänstra arm; men tanken på hans och hennes läge
kom honom att glömma det. Snöflockarne föllo tätare,
drifvorna hopade sig kring det ställe, där de stannat.
Stormen sammanrullade dem till kullar, som likt vågor
rörde sig framåt, men efterträddes af andra, oupphörligt
växande i storlek.
Adolf insåg hela den fara, i hvilken Maria och han
sväfvade. Han visste ej, hvar han var, och ett mörker,
som om hans ögons ljus slocknat, omgaf honom. Han
kände, huru snömassorna stego högre, huru en graf bäddades
under dem djupare och djupare.
Maria vaknade nu till medvetande.
– Gud, Gud! Vi äro förlorade! ropade hon.
– Ännu icke, svarade Adolf, i det han ställde den
stjälpta släden på sina medar och lyfte Maria in. Men
hvarje försök att sätta hästen i gång, var fruktlöst. Adolf
sade:
– Håll dig fast vid min arm, Maria! Vi skola bana
oss väg genom drifvorna. Måhända är en människoboning och
räddning icke långt borta.
– Är detta vårt enda hopp?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
