Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 7. Förhöret
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Elin hade ej misstagit sig. Två män hade nyss gått
igenom grinden och syntes nu, vadande i snön, närma sig
Ingrids koja. Den ene af dem var kyrkoherden magister
Suenonius i full ämbetsskrud, med bibeln under
armen. Den andre, som troget klef i de fotspår Hans
Vördighet trampat, var länsmannen Askelin. Äfven han
var klädd i ämbetsdräkt.
– Käre bror går alltför fort, sade den tjocke och
i tunga kragstöflar utstyrde länsmannen pustande. – Vi
komma tids nog in i den kulan ändå. Förlåt mig, käre
bror, men jag måste be dig stanna ett ögonblick och låta
mig hämta anden. Pu! Ursäkta, att jag frågar än en
gång ... kära bror vet, att jag ej är rädd för Fan ...
men är du väl rustad med andans drabbtyg?
– Helvetets portar skola icke vara oss öfvermäktiga,
svarade Suenonius. – Räds icke, bror Jöns!
– Rädas? Hvem talar om rädas? Tror käre bror,
att jag är rädd? Jag påyrkar endast varsamhet, som är
alla dygders moder.
Länsmannen pustade än några ögonblick, lik en
tröttkörd häst, och fortsatte så färden med ökadt mod, då
han såg förtruppens säkra hållning. Han aktade det
emellertid icke alldeles onödigt att för sig själf upprepa ett
slags besvärjelseformel, som han lärt i sin barndom och
nu, i grefvens tid, påminde sig:
»Jöns, det är mitt namn,
Mig till heder och ingen skam;
Det är mig i dopet gifvet
Och i lifsens bok inskrifvet.
Mörkrets furste, flykten tag!
Bort, du svarte afgrundshund!
Ty ditt välde afsvor jag
I mitt döpelseförbund.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
