Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 7. Förhöret
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Men jag, Herre, hoppas uppå dig och säger: Du är min
Gud. Min tid står i Dina händer: hjälp mig ur mina fienders
hand och från dem, som mig förfölja! Låt Ditt ansikte lysa
öfver Din tjänare! Hjälp mig genom Din godhet! Herre, låt
mig icke till skam varda! Huru stor är Din godhet, den Du
dem, som Dig frukta, bevarat hafver och bevisar dem, som
tröstar uppå Dig, inför människors barn! Du döljer dem när
Dig mot hvar mans hotelser och förskyler dem i hyddone för
trätosamma tungor. Lofvad vare Herren, att Han mig en underlig
godhet bevisat hafver, i enom fastom stad! Ty jag sade
i min häpenhet: jag är bortdrifven från Dina ögon: likväl
hörde Du min böns röst, då jag till Dig ropade.»
Medan Adolf ännu läste, inträdde Elin. Hon hade
under sin tvungna frånvaro vandrat omkring i skogen och
där i tårar gifvit aflopp åt sin obestämda ängslan för
modern. Men innan hon återvände, hade hon torkat sina
ögon och sökt lifva sitt mod så godt hon förmådde. Rädd
hade hon nalkats stugan och lyssnat vid dörren, innan
hon beslöt sig för att öppna; men då hon endast hörde
den vänlige herrns röst och allt där inne för öfrigt var
tyst, hade hon återfått sitt mod och stigit in. Nu märkte
hon huru moderns panna klarnade, allt eftersom Adolf
fortsatte läsningen; hennes blick fästes på denne, hennes
hjärta började svälla ... Och hon anade alldeles icke,
att hon gjorde något, som kunde synas opassande och
påfluget, då hon, lydande sitt hjärtas trängande kallelse,
lade sin hand på Adolfs axel och frågade: får jag kyssa
dig?
– Kära Elin, sade Ingrid öfverraskad, – du vet
icke, hvad du gör. Friherren täckes förlåta henne eller
rättare mig, ty jag har ej vant henne vid världens vanliga
later, utan låtit henne arta sig efter naturen!
Men Adolf kysste henne och sade:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
