Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 12. Två möten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sagt, att den olyckliga kvinnan vid dessa tillfällen befann
sig i ett eget skede af somnambulism. Säkerligen samverkade
ett lindrigare anfall af den rådande farsoten med
Ingrids upprörda själstillstånd till att framkalla dessa
symptomer.
I sådant tillstånd var Ingrid den kvällstund, då
Petrus och Johanna hade sitt ofvan skildrade möte. En nära
utbrunnen brasa upplyste sparsamt rummet. Elin inträdde
med en knippa ris, som hon samlat i skogen, för att därmed
nära de slocknande lågorna på spiselhällen.
– Hvem är det? frågade Ingrid och spratt till, då
hon hörde bullret af dörren.
– Det är jag, goda moder; det är Elin.
– Elin... Är det du? Ack, jag trodde, att du var
långt borta, sade modern med en suck.
– Huru kunde du tro det? Icke lämnar jag dig?
sade flickan, lade risknippan på golfvet och gick fram till
Ingrid.
Elin spratt till, då hon, vid den matta belysning,
som månljuset och den kolnande brasan spredo i rummet,
såg moderns ögon lykta och hennes anletsdrag besynnerligt
förändrade. Den stackars flickan visste nu, att hennes
mor åter var i det oförklarliga tillstånd, som hon
sedan någon tid tillbaka ofta, men alltid med fasa iakttagit.
Hon såg sig ovillkorligt omkring för att söka hjälp...
Men, ack! ingen hjälp var att finna. Människorna
skydde denna olyckliga boning... rundt omkring rådde
ensamhet, mörker och tystnad... endast vinden drog sina
långa, djupa suckar där ute i skogen.
– Du är då icke borta, Elin, sade den gamla och
trefvade med handen öfver dotterns ansikte; – och likväl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
