Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 13. Lagman Johan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Antikens mästare, som visste att gifva själfva döden
en ädel gestalt, skulle svårligen förmått framställa
smärtan i en vänare bild.
Ty i detta ögonblick var det icke mörka lidelser, som
stormade i hennes barm. Hennes själs strängar klingade
i dämpade, sorgbundna samljud; hon öfverlämnade sig åt
detta vemod, hvaraf offret kan njuta, medan det förtäres.
Nu öppnades dörren sakta, och Johanna inträdde.
Hon visste, att hon var välkommen, men visste ock, att
hon ej finge låtsa därom. Hon stannade vid tröskeln och
sade:
– Förlåt, goda fröken, att jag kommer så här, men
jag såg ljussken från frökens fönster och tänkte ...
Maria borttorkade tårar, som stulit sig fram under
de fällda ögonlocken, och vände sig långsamt mot dörren.
– Hvarför är du ännu uppe, Johanna? sade hon; – hvarför
öfverlämnar du dig icke åt hvilan, du som kan det ...
– Ack, fröken vet ju, huru det är, sade Johanna. – Jag
får ju aldrig träffa Petrus, utan att jag stjäler mig till det!
Maria läste i Johannas ansikte, att hon bar en hemlighet,
som var henne allt för tung.
– Nå, hvad hade du denna gång att säga Petrus eller han dig?
Kammarjungfrun väntade på denna eller en dylik
fråga för att stiga fram och sätta sig på en stol nära sin fröken.
– Fröken är rätt god, som vill höra mitt prat,
hviskade hon; – men denna gång har jag något underligt
att förtälja ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
