Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 13. Lagman Johan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
I alla händelser böra vi skaffa oss visshet, huru saken förhåller sig.
– Ni har rätt! Att jag ej själf kom på den tanken! sade lagman Johan, hvars mod lifvades av denna utsikt. – Vi skola genast låta hitföra Ingrid på Tallmossen. Jag vill på ögonblicket gifva befallning därom.
– Än bättre vore det att hitföra hennes dotter, anmärkte Suenonius. – Hon är ung, hennes hjärta vekare, hennes förmåga att slingra sig undan med klyftiga svar mindre öfvad än hennes förbannade moders. Jag tror mig af hennes ansikte kunna döma, att hon ännu ej stigit högt i satans gunst. Skola vi sända efter Elin?
– Ja, ni har rätt, vi hafva större utsikt att kunna framtvinga sanningen ur henne.
Lagmannen ringde och befallde den inträdande tjänaren tillsäga länsmannen komma upp.
Länsman Askelin lämnade ölkruset, hvarur han druckit tvemännings med gårdsfogden, inställde sig genast och fick af lagmannen befallning att med handräckning af ett par tjänare så fort som möjligt försäkra sig om Elins person och föra henne till Signildsborg.
Länsmannen gaf sig på väg, följd av två drängar och gårdsfogden, som hade sina skäl att deltaga i äfventyret. Ölet hade stärkt länsmannens mod, och brännvinsflaskan, som gårdsfogden medtagit, stegrade det ytterligare under vägen till något, som i länsmannens eget tycke var hjältemod.
Skymningen hade länge sedan bredt sig öfver nejden, då Askelin och hans handtlangare kommo till Ingrids stuga. Just då länsmannen skulle öppna grinden, hade en släde, förspänd med två hästar, upphunnit dem.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
