Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 15. Adolf Skytte i Stockholm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
infall. Han uppehöll sig i grannskapet af fångarnes inhägnad
och riktade som oftast sin blick genom gallerverket
på de olycklige, som, till större delen tyngde med
kedjor och fotblackar, vandrade därinne under fångknektarnes
tillsyn eller sutto på bänkar längs väggen, njutande
den korta stund, som det förunnades dem, af ljuset och
den friska luften. Adolf såg bleka ansikten, som uttryckte
alla skiftningar af sorg, förtviflan, vildhet och förhärdelse;
men de arma, för hvilkas skull han kommit dit, visade
sig icke, ehuru han hela förmiddagen troget väntat i hopp
att ändtligen få se dem. Men när järndörren tillslöts
bakom den siste fången, inhägnaden var tom, samt vaktparaden
med klingande musik i spetsen och hillebardierer
mellan sina rotar tågade öfver borggården för att uppställa
sig framför slottets stora trappa, lämnade Adolf nedslagen
palatset och återvände till sin ensliga bostad.
Följande morgon besökte Adolf ånyo sin farbror i
hopp att få ett längre samtal med honom. Hans afsikt
var att söka väcka herr Bengts deltagande för Ingrid och
Elin och förmå honom använda sitt inflytande till deras
bästa.
Herr Bengt hade nyss lämnat sängen, då Adolf anmälde
sig. Unge Skytte infördes i sängkammaren och fann
sin farbror sysselsatt med läsningen af ett bref.
– Vackra nyheter! ropade riksrådet mot Adolf, så
snart denne visade sig i dörren. Du är mig en skön fågel.
Din far skrifver här en lång epistel på sitt vanliga manér,
en verklig jeremiad, hvaraf jag blott kunnat förmå mig
genomläsa hälften, men detta är också tillräckligt. Du
har burit dig dumt åt, min gosse, rasande dumt, och det
är din egen skull, om du varder ett åtlöje för hela
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
