- Project Runeberg -  Fribytaren på Östersjön /
312

(1910) [MARC] Author: Viktor Rydberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 16. Trolldomsmålet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

blickar, – jag vet icke, om domstolens ledamöter anse
denna själfanklagelse tillfyllestgörande; men om så är,
måste jag fästa deras uppmärksamhet därpå, att en ytterligare och noggrann ransakning är af nöden, såvida de ej
vilja låta oskyldigt blod komma öfver sitt hufvud. Denna
flicka är synbarligen i ett sjukligt själstillstånd, gränsande
till vansinne; enligt min öfvertygelse är hon ett offer för
rysliga drömmar, och allt, hvad hon här sagt, har hon
blott upplefvat i inbillningen. Hennes förnuft måste hafva
dukat under för den allmänna förskräckelse, som gripit
det vidskepliga folket och som stegrats till sin yttersta
höjd genom de öfverspända predikningarna af pastor
Suenonius och andra prästmän i denna nejd ...

Adolf hann ej säga mer, ty lagman Skytte rusade
upp, ställde sig midt framför honom och utbrast med en
röst, som darrade af harm:

– Hvem är du, som vågar inblanda dig i rättens
förhandlingar ... som vågar uttala en sådan tillvitelse mot
denne prästman?

Den ton, hvari detta yttrades, den vrede, som spände
hvarje muskel i den gamle domarens järnhårda anletsdrag,
gjorde ett utomordentligt intryck, och i salen uppstod djup
tystnad. De närvarandes ögon voro med ängslan fästa på
far och son ... den förre stod där hotfull och olycksbådande, den senare blek, lugn och beslutsam.

– Ställ samma fråga till ert hjärta, genmälde Adolf, – och det skall helt visst ännu svara, att jag är er son.

Vreden förstummade den gamle Skytte. Adolfs dystra
lugn förekom honom som trots. Hans tunna sammanpressade läppar darrade ... han vände sig om och gaf rättstjänarne en vink.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 03:17:35 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/fribyt/0312.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free