Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 16. Trolldomsmålet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Prästen talade ... lagman Johan lyssnade, blek, stum, orörlig ...
Och då prästen talat till slut, vågade han tillägga:
– Nådige herre! Ert hjärta måste svida, men låt
icke sorgen öfverväldiga er.
– Tig! utbrast lagmannen; – jag befaller själf öfver
mina känslor. Gå er väg! jag vill vara ensam ... Ack,
tillade han för sig själf, – jag vill icke lägga sten på
börda ... Har Gud förkastat honom, jag, hans far, kan det icke ...
Då prästen bugade sig för att gå, fortfor lagmannen
kallt, i det han steg upp och började kläda sig:
– Nej, stanna! Ni skall följa mig till Suenonius.
Hvar har ni lagt honom?
– I hans rum här i tingshuset.
Lagmannen klädde sig skyndsamt och gick, följd af
prästen, till Suenonius’ kammare. Sedan han öfvertygat
sig, att denne njöt tillräcklig omvårdnad, och ombesörjt,
att bud genast afginge till Stockholm efter läkare, lät han
tillkalla Askelins vikarius och befallde, att åtgärder ofördröjligen
skulle träffas att samma natt föra Adolf till
Stockholms kronohäkte. Sedan länsmansbiträdet fått den
nödiga skrifvelsen till fångdirektören, gick han att uträtta
befallningen.
Från Adolf ankom strax därefter ett bud med förfrågan,
om han finge träffa sin far, innan han öfverlämnades i lagens händer.
Lagmannen svarade vägrande. –
Men samma natt reste äfven den gamle Skytte till
hufvudstaden, sedan han åt den äldste af de närvarande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
