Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 18. På hafvet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Flibustier, när stormen skakar
Himlafästet, hafvet larmar,
Störtsjön spolar genom spruckna
Fogningar i skutan in,
Och hvar planka rysligt brakar,
Skratta vi i flickans armar,
Håna döden vällustdruckna,
Domnande af fröjd och vin.
Ha, mångpröfvade, du skrattar
Doft, som uftjut i ruiner,
Och du skakar grånad hjässa,
Tyngd af synder utan tal.
Väl ditt stumma svar jag fattar,
Dystert i din blick det skiner:
»Ingen drufva lät sig pressa,
Som kan döfva själens kval.»
Sant, men lifvets tyngd förbanna
Må den fege. Vinden skockar
Moln mot norr, mot polarringen,
Följom dit dess vilda flykt!
Låt oss trampa jordens panna,
Gamla Tellus’ hvita lockar,
Polens snö, där ännu ingen
Dödligs fot ett spår har tryckt!
Där det bleka norrsken flammar,
Och med stjärnbeströdda vingen
Svanen lyser regioner
I en evig svepningsskrud,
Där i dödens hemska kammar
Intet öga speglat tingen,
Ingen mänskostämmas toner
Manat nejdens återljud.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
