Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 18. På hafvet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
– Det är Adolf! utbrast hon och grep krampaktigt
om hästens tyglar.
– Ja, svarade Drake, – jag ville bereda dig en
öfverraskning ... du är icke ensam ... du har en
barndomsvän, en frände ...
Två skepnader närmade sig hastigt. Det var andre
löjtnanten och Adolf Skytte. Maria vände plötsligt sin
häst, piskade hans hals med tyglarne, tryckte klackarne i
hans sidor, manade honom med ett halfkväfdt ångestrop,
och innan Drake hunnit uppfatta uppsåtet med denna
rörelse, hade hon sprängt bort.
Han hörde hofslagen af hennes häst; hon var redan
långt borta, innan han instinktmässigt utsträckte sin arm
för att hejda hennes flykt.
– Becker, sade Adolf Skytte och trädde fram till
honom ...
Drake stod orörlig och blickade in i skogens mörker.
– Kapten, sade andre löjtnanten, – medan ni varit
borta, hafva tvenne händelser timat. Den ena, att vinden
kryat upp sig, och den andra, att fan måtte ha tagit vår
i allo aktningsvärde ... Men hvad kommer åt er? Ni
är barhufvad, utan kappa, stum och orörlig som en
bildstod. Har ni varit i strid? Jag tycker mig höra
hästtramp ...
– Förbannelse! mumlade Drake och vände sig
hastigt om.
– Hvad har skett? frågade Skytte. – Hvem var
det, som nyss lämnade er?
– En kvinna, svarade Drake med bittert tonfall på
detta ord. – Kom!
Drake gick med skyndsamma steg till båten. Mörkret
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
