Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första äventyret. Fejden med fribytarne - III. Hur 1850-talet såg ut
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— iS —
efter viken till stranden där nere. Mer och mer
virke slängdes upp från flottarna, som lågo där
halvdränkta i vågsvallet. Här och där stodo
arbetslag och sjöngo sin hurtiga takt vid stadiga
nävars grepp om repen, som gingo upp till
två-skivablock i höga träkranar, medan de halade upp
och svängde in någon skogsjätte eller plankor
och bräder, fångna i stropparna — surn, svarta
och skamfilade genom flottningen. Brädgården
hade ej nutidens smörgula färgton, utan tedde sig,
trots brädernas tvättning, i gråsvart. Fyra
seglare, med svartmålade styckeportar efter vit rand,
lågo med akterstäven mot land och matades med
trä, som stacks in genom svarta luckor eller
vin-sjades upp till däcken ur pråmarna.
Nederst på backen glödde så ljusrött som
friskaste blod i kvällssolen en arbetarebarack med
sin »bruksklocka» under huven, ty platsen var i
dagligt tal ett »bruk». Friskaste blod — ännu var
arbetarn ingen »löneslav», ingen »proletär», men
vanligast en frisk, arbetsvan och arbetskär
bonde-eller torparson. Han var »ute på förtjänster»
och återgick för det mesta till fäderneyrket med
en hoplagd penning som grundplåt. Även han
kunde visst knota under bördan ibland, men var
i grunden trogen, kyrkligt from och van att se
upp till sin patriarkaliske husbonde.
Här och där utefter sluttningen hade mer
väl-ställda arbetare sina små gårdar på patronens
mark, en gryende ansats till senare tiders fasta
arbetareklass på ofri grund. En för barnaögon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
