Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första äventyret. Fejden med fribytarne - V. Serafime
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 40 —
ligt och naturligt vis. Men förr än jag blir någon
penningräfsare, en som till vad pris som helst
måste skoja ihop den eller den rikedomen, förr än
jag säljer min själ åt den onde, förr går jag
min egen väg, och du kan också gå din. Det blir
väl ändå till Efraim i alla fall.»
»Nu är du riktigt ond och stygg, Janne»,
förebrådde Serafime och började snyfta igen.
Därute i lövsalen blev det omväxlande gnabb
och kärälsklighet. I ett enda trollslag tycktes
äntligen Serafime förstå, att Janne hade så rätt,
så rätt.
Även hon begrep till slut någorlunda
nödtorftigt med hjälp av sin nattvardsläsning, att dessa
»penningräfsare», som under en spelnatt kunde
klå sin nästa intill ruin, icke vore på en fullt
god väg. Ack, att hon kunnat förbise huru
rätt Janne hade, men si hon var bara en omyndig
mellanhand, en skottspole, som måste gå fram och
åter, inpyrd med synpunkter från två olika håll.
Men nu skulle hon riktigt sjunga ut, när de nästa
gång pikerade henne för bokhållaren från
bond-torpet Serafime kände sig så stark, så
fruktansvärt stark. Janne skulle aldrig mer behöva möta
henne, smittad med dylika fånigheter av di där
andra. Och den där Efraim var hon färdig att
riva ut ögonen på, när han nästa gång uppträdde
på skådebanan.
Janne skrattade av smickrad stolthet över
sin seger och anmärkte glatt:
»Vet du, Sera, här ha vi besök av en jägare,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
