Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första äventyret. Fejden med fribytarne - XII. Uppvaknad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 124 —
Hon fortfor att skratta, så hon tårades, och
böjde si g ned med armen framför det djupt
rodnande ansiktet, bejdlös, ohjälplig, gåtfull. Så
tog hon äntligen bort armen och lät honom se en
hastig, lidelsemättad glimt, i de fuktiga ögonen,
alltjämt under detta eviga skratt.
»Vad är det åt dig, Sera?» utbrast han
bleknad, aningsfull.
»Vad tycker du jag mest liknar?»
»En katta i mars månad!» utstötte han
obarmhärtigt.
Nu slöt sig Serafime under våldsamt
utbrytande snyftningar om gossens hals och stammade:
»Jag har så länge tänkt... bekänna för
dig...»
Serafime fortfor att snyfta och stamma.
Si den andre hade varit så tilltagsen, så fräck,
så van ... Hade varit utrikes och lärt sig... Och
hon hade ju varit så het, så blodfull... Hon
hade aldrig tyckt att det var synd men väl orätt
mot Janne... Sedan hade andra flickor lärt upp
henne. Det var inte så farligt, sa’ di. När Figge
kom hem efter sforstryket å Thule, plåstrad,
sönderslagen och ful, då hade hon svurit, att det
skulle vara slut, som det också blev ... Bara nu
Janne kunde förlåta henne så...
Han satt alldeles blek och förlamad. Han
ville sparka henne, han ville smeka henne, det
gick runt i hans huvud för korsande drifter. Så
släppte hon honom och sjönk åter ned i samma
ystra skratt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
