Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte äventyret. Till underjorden - V. De kommo ej åter på den vägen...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 426 —
vatten, enär den åldrige lappen uttalat en livlig
åstundan efter det styrkande sakramentet.
Och så, när allt var redo för nedstigandet, när
jägarn och baptisten, överlastade med allt
tillbehör, kröpo ned bredvid vattenklyftan i den svarta
skrevgången, lysta av tjärblosset, var Sjul med
sina söner närvarande för att trycka deras händer
ända i det sista. Nu, då blossets fläktar icke
längre märktes, sökte lapparna rätt på ett fång sprötar
och lade dessa över skrevhålans närmaste öppning
så, att de ovillkorligen måste rubbas om vännerna
möjligen komme åter på den färden...
Hösten, vintern gick och våren kom.
På flyttning till fjälls med rendriften nådde
Sjulssönerna åter upp mot Döings-riften men utan
den gamle fadern. Sjul hade vid senaste nyår fått
lägga ned sina giktbrutna ben till vila i en
dödsgård vid kustlandet.
Då nu sönerna gingo ned i kitteldalen och
sågo efter i skrevhålan, lågo sprötarna orörda —
ännu efter månader sju! Tyvärr, det hjälpte ej alltid
att blidka dödsmakterna! Nog hettes de vara
starka men vid denna världens stjyre satt väl
någon ännu starkare! Tårar av rörelse fyllde
besökarnas ögon. Väl var, att deras fader fått möta
två trofasta hedersvänner, när hans skugga trädde
ned i Dödsriket!
Slut piI »Fribytare».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
