Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Men mörkrets välde tager slut omsider,
med rosigt anlet’ morgonrodna’n slår
sitt öga upp och skön ur bädden går,
förkunnande för oss hvad tiden lider.
Hon minner om de stundom heta Strider,
som mellan ljus och mörker år från år
på jorden fortgå, — hur det förra rår
ändock till slut samt mer och mer sig sprider.
En morgonrodnad lik är jordelifvet
här uti ändlighetens skumma däld,
där dunkla slöjor hänga öfver tingen.
Att skåda allt i klarhet varder gifvet
först där, som Herrens konungstron är ställd
i evigt solljus ofvan stjärneringen.
Nu kommer dagen. Solens strålar klara
ur sömnens kvafva iden mana alla.
Till lofsång och till verksamhet de kalla
så hög som låg, så djur som mänskors skara.
Det gäller nu att kraften icke spara,
att låta svettens äkta pärlor falla,
så växer brödet — och det ondas galla
får knappt om stunder att sig uppenbara.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
