Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
220
Du låter fort vår lefnad gå till ända,
och innan kort till stoft vi återvända.
Så hörs ditt ord: “I mänskobarn, jag låter
er varda jord, mitt lån jag tager åter“.
Liksom ett flarn vi sköljas bort af strömmen.
För jordens barn är jordens lif likt drömmen.
Som blommans prakt, snart vecklad ut, snart svunnen,
är all vår makt, — en bäck i sand förrunnen.
Vårt lefnadslopp, om än de sena åren
det hinner opp, förgår som snö om våren.
Och när det har som bäst för oss framfarit,
af mödans dar och stridens fullt det varit.
Du så, o Gud, i vrede bort oss rycker,
och på ditt bud oss dödens välde trycker.
Vår ondska svår du för ditt anlet ställer,
och syndens sår oss ned i grafven fäller.
O Gud, hvem vill din stränga dom besinna
och lyssna till, hur frälsning är att vinna?
Du själf oss lär vår dödlighet betänka,
att du oss här må vishet kunna skänka!
Vår synd förlåt, och med din nåd oss mätta!
Led oss den stråt, som för till lifvet rätta!
Så skola vi i dig städs glada vara
och fröjdas i det hopp att till dig fara.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
